Kristendomen har funnits länge i Irak, innan Islam kom var Irak ett av de starkaste kristna fästena, tillsammans med Konstatinopel och Kartago. Idag finns det knappt några kristna i vare sig Turkiet eller Tunisien, och de annars långlivade ”österländska kristna minoriterna” försvinner världen över. En utmärkt bok om det är ”i det heliga bergets skugga” av William Dalrymple.
Tunisien förlorade sina sista gamla kristna grupper strax efter att Israels stat grundats och konflikterna mellan våra civilisationer fick religiösa förtecken… Kristna Tunisier anklagades vara på den ”store och lille satans sida” (Israel och USA) som jagade och dödade muslimer, och de kristna minoriteterna fick fly, mycket på grund av den blindhet som ledde trossyskonen från väst.
De attacker som de kristna Irakierna utsätts för är hemska, både för människorna och för nationen. Jag skräms av våldet som så blint anfaller människor på grund av en ”kategorisering” i ett kristet fack. Jag skräms också av den homogenisering som det leder till i Irak, snart är det en enhetlig Sunni-muslimsk republik om allt fortsätter som hittills, och ännu ett samhälle där flera världsåskådningar kunnat leva sida vid sida försvinner. Det tragiska är att det ännu en gång är trossyskonen från väst som orsakar det.
Jag tycker inte att det är rätt att tvinga tillbaka kristna Irakier till ett land där de inte är trygga, migrationsverket är en hemsk institution som jag skäms för. Jag tror att Sverige tjänar väldigt mycket på att välkomna dessa rika traditioner, de har en historia, och värderingar som både frikyrkan och samhället i stort skulle må bra av. Men jag sörjer också över att det kanske leder till att de assimileras i Sverige och denna tradition, denna historia går förlorad. Vi är nämligen inte så bra på att värdera och bevara sådant här i Sverige.
Andra skriver om det:
Sydsvenskans Rakel Shukri är lysande
[Dagen 1][Dagen 2][Dagen 3][Dagen 4][Dagen 5][Dagen 6][Dagen 7][Dagen 8][LT][GP][KT][danbernspang][EK][blebb][VP][JN][HD][SvD]
