Varje gång jag har flyttat har en del av mig dött, hörde jag mig själv säga i ett samtal en gång. Det är fascinerande vad samtalet kan få fram för kunskaper, jag har ofta undervisat mig själv på det sättet… det är bara att erkänna att jag lär mig mest när jag pratar själv… eller att vi är så funtade att vi upptäcker oss själva i mötet med någon annan.
Just då, när jag hörde mig säga det där, pratade vi om ”TCK”-fenomenet: ”Third Culture Kid,” tredje kulturens barn. Det är ett begrepp som kommit ur någon slags akademisk/sociologisk bearbetning av situationen vissa av oss hamnar i när föräldrarna flyttar till ett annat land, och uppväxten sker med en kultur inom familjen i den privata sfären, och en annan kultur utanför i den offentliga sfären, – i samhället, och de möjliga privata sfärer som uppstår med vänner. Poängen är att den kultur TCK’aren tillhör inte enbart är en sammanblandning av de båda kulturerna utan det skapas en ny, en tredje kultur.
Men det är några andra aspekter som är vanliga i samband med ”TCK’are,” de har flyttat många gånger, ofta långt och mellan olika länder. Det är en rätt så speciell erfarenhet, att dras upp som en planta, med alla rötter, och planteras om i en annan jord. Efter ett par gånger är det lätt att vänja sig vid det, att inte låta sina rötter tränga ner i marken, för insikten är så djupt av att snart kommer jag ändå bara rotas upp, och ju djupare jag grävt desto mer ont kommer det att göra. Därför är frestelsen att låta vänskaperna bli ytliga.
Å andra sidan så har de ofta en djup liggande inställning att vänskapen är kort så det är lika bra att göra så mycket som möjligt av den så fort som möjligt – hoppa över kallpratet och kom till det viktiga. Därför brukar nog TCK’are upplevas rätt så positivt, de är duktiga på att ta kontakt snabbt, och har lärt sig att bli vän snabbt. De har ofta också lärt sig att det finns väldigt olika sätt att se världen på, väldigt olika sätt att vara på, och de har tvingats öva på att anpassa sig till andra – och det uppskattas ofta.
Låter det motsägelsefullt?Det är det kanske, men det är en upplevelse som är rätt stark för mig: Det går att bli nära och personlig vän snabbt, men det finns en inre mark som man behöver en vän med en gemensam historia för att beträda.
Ungefär som jag lärde känna den död jag upplevt i varje farväl först när jag hörde mig berätta om den för en vän så behöver vi vänner som förstår vad som ligger bakom orden för att lära känna våra inre marker. Den död jag upplevde var egentligen sorgen efter för många farväl och över en ensamhet. Ett av prisen var vidder av outforskad mark inom mig.
NOD senaste skrift om arbete var något konfunderande. Även om det precis som Jonas skriver är välformulerat och något överslätat så gav det en tvetydig bild av denna arbetslinje som vår nation verkar upptas i.
I dessa frågor inser jag hur djupt influerad jag är av Hannah Arendt. Hon gör en uppdelning av människans ”görande” i tre klasser, arbete, tillverkning och handling. Arbete är den mest grundläggande formen av aktivitet, det är förlängningen av kroppens organiska utbyte med naturen för sin fortsatta överlevnad, det är produktionen av konsumtionsprodukter (ursprungligen föda), det är det nödvändiga onda som vi har från förbannelsen i syndafallet. Arbetets syfte är produktion för konsumtion för överlevnad.
Tillverkandet är människans våld mot naturen som skapar ”världen.” Det är ett görande som tar eller bryter material från naturen för att skapa av verktyg och miljöer enligt våra syften – t.ex göra den till en bekvämare och mer praktisk plats för vårt liv. Tillverkandets syfte är i grunden färgat av ett mål-medel tänkande, att göra något för att nå ett mål. Arbetet är mer primitivt än tillverkandet, det är så att säga den lägsta formen av aktivitet, den som hörde slavarna till i det gamla grekiska samhället. Tillverkningen var hantverkarnas gärning.
Men handlingen var den högsta formen av ”görande” det hörde till de fria männen i den grekiska världen, och syftade till odödlighet genom att bli ihågkommen av kommande generationer. Handlingen hände i den mellanmänskliga sfären, det är den som definierar det ”politiska” och består främst i meningsskapande, antingen genom ord, språk men ett språk som är djupt förknippat med görandet.
Problemet i vårt moderna mass-samhälle som uppstått sen den industriella revolutionen är att allt vårt görande blivit arbete och konsumtion. Vi skriver, talar och bedriver politik som ”arbete” för att överleva, och vi konsumtionen inte bara föda, utan det som tidigare var tillverkande, skor, lägenheter osv. Vi brukar knappt längre vi förbrukar. Böcker, tankar, ja kanske tom utbildning är saker som vi konsumerar snarare än de själ-formande handlingarna som var de fria männens sysselsättning i grekernas samhälle enligt Arendt.
I väldigt sammanfattade drag är det så Arendt sammanfattar vårt samhälles sjukdom. Jag tycker att det ger ett nytt ljus över vår relation till ”systemet” denna ”världen” som kristna, och det lidande och de orättvisor som hör till det. Det står att vi ska leva i världen men inte av den, det står att vi inte ska älska den… men vad betyder det för ”den kristnes” relation till arbetet?
Odödligheten och evigheten som kristendomen presenterar den är två helt olika saker. Arendt presenterar det kristna tänkandet som i grunden i en världsfrånvändhet, eftersom vi har siktet ställt på ett efterliv snarare än en inomvärldslig ihågkommelse. Det tycker jag borde ge NOD lite mer pondus till samhällskritik, dels att genomskåda den rådande politiska diskursen om ”arbete/jobben” som den magiska lösningen på alla problem, från integration till sociala och psykosomatiska sjukdomar. Det jag skulle vilja ha sett var några skapare ord om är hur djupt vi låter oss bindas till denna världen när våra liv och vår identitet kopplas till arbetet. Jag tror att vi bland annat bör vara mycket noga med att inte låta arbetet och denna världen bli det som definierar/identifierar oss.
I somras blev jag bjuden på en konsert, det var Leonard Cohen som kom till Malmö, och sen dess bearbetar jag känslan av 12000 människor som hänförs av hans brustenhet.
”Ring the bells that still can ring
Forget your perfect offering
There is a crack in everything
That’s how the light gets in.”
Sjunger Leonard Cohen i ”Anthem” som är en av hans sånger som berört mig mest. Det är så speciellt när det är en scen, vilket är ett sätt att skapa en offentlig sfär, och på scenen, i denna offentliga sfär framställs en nakenhet, en mänsklighet som är så djupt berörande. Då insåg jag vad jag var van vid att se upphöjas på scen, främst föreställningar, alltså masker av lycka, ungdom och materiell välgång, och kontrasten till Leonards ödmjuka och så mjuka framställning var avklädande. Det sätt som den offentliga sfären upphöjde djupt personliga värden var inspirerande, jag tänkte på min frustration över vad offentligheten i gudstjänsterna jag är van vid i frikyrkan, och längtade efter att vi skulle lära oss av Cohen.
Jag upplever ofta att han talar rakt till det som jag kallar ”mitt religiösa kött” det är alltså de delar av mig som delar den kristna religiösa kulturen skiljt från det hjärta det egentligen handlar om.
”Now I’ve heard there was a secret chord
That David played, and it pleased the Lord
But you don’t really care for music, do you?
(…) And even though
It all went wrong
I’ll stand before the Lord of Song
With nothing on my tongue but Hallelujah”
Sjunger han i Hallelujah en av de sånger som blivit mest populära, och jag hör hur det skulle kunna vara i ett samtal med en religiös kristen typ (som varit jag själv). I situationen ser jag att Leonard kommit i kontakt med sin svaghet, sina brister – med sig själv – och där uppfyller han livet lagen handlar om, medan den religiösa typen han samtalar med stirrar sig blind på budordet och missar poängen: mötet med sig själv, med medmänniskan – det som är livet.
Detta blir ett lite längre inlägg för att fira den 5e november, och min egen berättelse som hör till det datumet. Våra ritualer är en stor del i den mening vi ger till vårt liv, och en av mina senare ritualer är att minnas den 5e november, som kallas ”Guy Falkes day” i Storbritannien, men där firar de dagen av rätt annorlunda skäl. Jag firar dagen för att minnas den upplevelse jag fick när jag såg filmen V för Vendetta, och det jag gick igenom vad jag ser som en grundläggande kursändring.
Jag var i en period av sökande av värderingar, kvällen innan jag såg filmen hade jag pratat länge med en av mina bästa vänner, som efter 7 års vänskap uttrycker något i stil med ”jag känner dig inte.” Det var smärtsamt, men jag lyckades att inte ta det allt för personligt, utan försökte förstå vad det berodde på, och då gav det ett nytt ljus på det liv jag hade levt tills dess. Det som hade varit viktigast för mig var kristendomen som en idé eller ett ideal. Min bäste vän kände mig inte… men det mest hemska var egentligen att jag inte kände mig själv. Jag blev som det jag tillbad… det vill säga en idé. Det var i de tankarna som inledningsmonologen slog mig som en liten jolle slås av en ny stormvind på havet, och jag tvingades in i en ny kurs, (hör monologen här)
Monologen satte ord på en konflikt mellan idén och människan. Att följa Jesus är först och främst att älska, det visste jag. Monologen säger att idéer inte älskar… och det klingade av sanning i mig. För att älska måste man vara människa. Jag hade lyssnat så mycket på vad Jesus sa, och sett så mycket på de mirakler han gjorde så att jag, precis som fariséerna, missade själva poängen, vad han menade. Det verkligt mirakulösa han gör är att möta människorna, och att bli/vara människa. (I detta fall blir det tydligt att det jag menar med människa egentligen är bredare, det handlar om att bli ett Jag i Bubersk mening, en levande person, subjekt, eller ego-cogito i Husserlsk mening.)
Johannes evangelium första ord säger att ordet blev kött, man skulle kunna säga att logos blev carnie , för mig stavades det att idéen blev människa. Att vara kristen hade för mig fram tills dessa varit att tro på en idé, och försöka leva upp till idealet den föreskrev, det nya som kom, att bli människa, kunde inte ske genom att ändra idealet, eller genom att se en ny idé, det behövde gå djupare.
Man kan se hela filmen i ljuset av konflikten mellan idealism och mänsklighet, men något som jag uppskattar är att den inte ger ett entydigt svar, den öppnar upp för frågor, och lägger för och emot, den vill inte skriva tittaren på näsan och berätta hur ”det egentligen ligger till” som så många andra filmer. Under filmens gång upptäcker man karaktären V, men man ser aldrig hans ansikte, han har blivit så mycket idé och är knappt människa längre. V presenterar en logik av orsak och verkan, att han har formats av vad han benämner som ”monstruösa handlingar” och Evey svarar i hans egen logik att då måste de ha skapat ett ”monster.”
Evey däremot framträder som i högsta graden mänsklig. Hon rakas och avkläds när V utsätter henne för samma sak som han själv genomlevt, där det blir uppenbart hur hans idéer har gjort honom oförmögen att möta henne och den verklighet hon lever. Men hon kan älska honom, hon gör med honom det han själv inte kan göra, hon gör honom (nästan) till människa. Men han offrar sig ändå för idéen, och det förändrar nationen, det förändrar livet och ger frihet till miljontals människor. Samtidigt accepterar han att han inte an vara med att bygga upp ”det nya” som kommer efter hans kupp. Han är en del av det gamla systemet, precis som en revolution alltid bär det system det reagerar mot.
Bibeln undervisar om lagen och anden, vilka på flera sätt tycks stå emot varandra på ett liknande sätt. Den säger bland annat att lagen (eller bokstaven) dödar men anden ger liv (2 Kor 3:6). Lagen behövs, den är till för att ge insikt om synd (Rom 3:20), och om vårt behov av nåd, men det är en insikt som dödar. Det kristna livet har ofta beskrivits som en död från ”denna världen” för att uppstå som Jesus till något nytt. Jag trodde fram tills dess att min uppgift som kristen var att predika idéen vilket då var lika med lagen, vad som var synd, men insåg att det Jesus snarast gjort och kallat mig till var att först möta människorna, och älska dem som han älskat oss alla (Joh 15:12).
Men då kommer frågan, är vi inte kallade att förändra världen? Det framtida fascist-England som V levde i skulle inte förändrats om det inte var för någon som V. Behöver vi inte också en sund politik? Var inte Jesus också Idealist, och behöver vi inte idén fortfarande för att något ska hända? Som jag sa så gillar jag grymt mycket hur filmen lämnar svaret rätt öppet. Vi behöver kanske Idéerna, precis som vi behöver lagen, men vi måste veta att det är en eld som förtär, att de bringar död… men som kristen så är döden en nödvändig väg till uppståndelsen och det nya livet.
Det var V för Vendetta som förde in mig i något mer politiska tankar, den anarkistiska ideologin som portresteras där (främst i serierna) är något annat än den politik jag vanligtvis hört talas om i den frikyrkovärld jag växte upp i. Den politik som presenteras förenklar inte – utan gräver djupare i de psykologiska, religiösa, filosofiska tankar, upplevelser och känslor som formar våra liv.
Josef
PS: en annan presentation här, och tankar som påminner om detta här.
