Job undervisar: Är vi advokater eller vittnen

Jag har skrivit lite om Jobs bok, och har svårt att inte komma tillbaka till den undervisningen, och hur mycket jag upplever att jag lärt mig av den. Jag kämpade länge med frågan om vad det var som skiljde Jobs klagan från vännernas klagan, det kändes ofta så lika… innan jag ”knäckte koden” och insåg vilken otrolig skillnad det är mellan dem. Då syntes också hur fruktansvärt skarpa de är mot varandra och hur de verkligen förolämpar varandra. Det är en het strid med många slag under bältet… och vore det inte för att det är så lätt att få på sig ”passiva bibelläsningsglasögon” skulle boken chocka oss.

Men som jag tolkar det så är huvudkillnaden mellan Job och hans vänner (och det som skiljer deras synd från Jobs rättfärdighet) hur de uppfattar sin roll. Vännerna förklarar ofta hur de vill försvara Gud, och det hela deras tal syftar till är att visa hur Job förtjänar sin straff, eftersom Gud är god, och inget ont drabbar de goda. Job däremot berättar bara om sin upplevelse. Dramat, som ofta använder sig av juridiska metaforer, målar en bild där  vännerna tar rollen som advokater, medan Job alltid förblir ett vittne, eller ett offer, och han ber om en advokat inför Gud – domaren.

Länge har jag trott att min roll som kristen var att framställa min tro som logisk eller attraktiv för utomstående, ungefär som Jobs vänner. Egentligen handlade det nog främst om att jag flydde från mitt tvivel, och projicerade mina argument på ”de andra” och försökte övertyga dem för att övertyga mig själv. I Jobs bok framställs den inställningen som en synd. Gud försvarar sig själv, och att ta hans roll är allvarligt högmod.

Det var en befrielse att inta vittnets roll istället. Då blir min uppgift att se. Att se Gud, i vardagen, i naturen, i människan som råkar i min väg. Istället för att tänka på ”systemnivå” och allt lidande i världen insåg jag att det tankesättet egentligen främst var en flykt från att se lidandet nära mig. Att vara vittne kallade mig att se den hemlösa utanför mitt Ica, och Gud i honom, istället för att tänka på knarkproblemen i samhället som egentligen främst var en ursäkt för att inte se den hemlöse inför mig.

Det är ett evangelium, ett glatt budskap: att vi främst är kallade att vandra vägen framför oss, se Jesus, och följa honom i den vandringen.

Hyllad brustenhet

I somras blev jag bjuden på en konsert, det var Leonard Cohen som kom till Malmö, och sen dess bearbetar jag känslan av 12000 människor som hänförs av hans brustenhet.

”Ring the bells that still can ring
Forget your perfect offering
There is a crack in everything
That’s how the light gets in.”

Sjunger Leonard Cohen i ”Anthem” som är en av hans sånger som berört mig mest. Det är så speciellt när det är en scen, vilket är ett sätt att skapa en offentlig sfär, och på scenen, i denna offentliga sfär framställs en nakenhet, en mänsklighet som är så djupt berörande. Då insåg jag vad jag var van vid att se upphöjas på scen, främst föreställningar, alltså masker av lycka, ungdom och materiell välgång, och kontrasten till Leonards ödmjuka och så mjuka framställning var avklädande. Det sätt som den offentliga sfären upphöjde djupt personliga värden var inspirerande, jag tänkte på min frustration över vad offentligheten i gudstjänsterna jag är van vid i frikyrkan, och längtade efter att vi skulle lära oss av Cohen.

Jag upplever ofta att han talar rakt till det som jag kallar ”mitt religiösa kött” det är alltså de delar av mig som delar den kristna religiösa kulturen skiljt från det hjärta det egentligen handlar om.

”Now I’ve heard there was a secret chord
That David played, and it pleased the Lord
But you don’t really care for music, do you?

(…) And even though
It all went wrong
I’ll stand before the Lord of Song
With nothing on my tongue but Hallelujah”

Sjunger han i Hallelujah en av de sånger som blivit mest populära, och jag hör hur det skulle kunna vara i ett samtal med en religiös kristen typ (som varit jag själv). I situationen ser jag att Leonard kommit i kontakt med sin svaghet, sina brister – med sig själv – och där uppfyller han livet lagen handlar om, medan den religiösa typen han samtalar med stirrar sig blind på budordet och missar poängen: mötet med sig själv, med medmänniskan – det som är livet.

Offentligt, Privat, Socialt och vem är Jag?

Jag skulle kunna kalla mig Arendtian… jag gillar Hannah Arendt grymt mycket. Jag skulle just nu kunna kalla mig Husserlian, han hade grymma idéer om vetande och filosofi. Foucaultian är kanske att sträcka sig lite långt, jag har inte läst honom så mycket även om det jag läst och hört är inspirerande. Man skulle kunna kalla mig fenomenolog, men det kanske är mer profession än identitet…

Men vem är Jag som skriver denna bloggen annars?

På ett sätt kanske det är lite motsägelsefullt att jag tänker värna om mötet, om hur viktigt det är att mötas som verkliga människor, men inte lägger ut en mer explicit beskrivning och berättelse om mig själv här, eller i varje fall skriver ut mitt fullständiga namn. Antagligen så kommer man kunna söka sig fram till vem jag är om man verkligen vill utifrån denna bloggen, det jag skriver och vad som händer, men jag kommer att vilja hålla viss distans här också. Därför presenterar jag mig som ”Josef” och kommer att vara rätt så personlig och rak i många berättelser och hur jag delar tankar, men försöka hålla gränsen för det privata markerad, och framför allt undvika det ”sociala.”

Jag är också väldigt tveksam till den form av kontroll det kan leda till, inte minst med den extrema koll vår stat kan ha på oss här i Sverige, med personnummer och all ”information” om oss som det ger. Den anonymiteten jag då väljer hoppas jag inte ska ge upphov till en sänkt nivå på samtalet.

Dels så tror på att ett möte inte sker på detta sättet, med det mått av offentlighet den här formen (bloggen) bygger på. Hannah Arendt har en fantastisk analys av den offentliga sfären, den privata sfären och detta underliga som vi kallar ”det sociala” i sin bok Människans Villkor, Vita Activa. Det är resonemang som är kapitel långa, men jag ska trots det gå in lite mer på dessa dimensioner vid senare tillfällen, men jag rekommenderar varmt en läsning av hennes skarpa analyser.

Det jag menar är att vi behöver det offentliga rummet, men det är och ska vara skilt från ett privat rum. De nya sätten att blanda det offentliga och det privata, som med Facebook och allt möjligt vi kan söka på oss själva på internet är skrämmande. Redan tror jag att ”det sociala” vi kan prata om är en sjuklig sammanblandning av det privata och det offentliga som är destruktivt. Jag menar inte att vara utvecklings-pessimist i detta fallet, offentliga samtal som skapas i och med dessa bloggar och kommentarer på nyheter är revolutionerande och för det mesta positiva… men kanske inte de vi förväntar oss, de kanske snarare befäster den privata sfären:

Eftergift för behovet att uttrycka mig i denna form

Det narcissistiska projektet har den västerländska kulturen ibland kallats, och visst anar jag drag av osund själv-dyrkan i mig när jag ger mig ut och ska skriva så att det blir synlig för en omvärld. Men min fasta övertygelse av att våra motiv är blandade, med både sött och surt vatten, både änglalik ädelhet och demonisk egoism, och det är så lätt att väntan på rena motiv pacificerar oss, det har ställt mig vid sidan av planen för länge.

Nu ger jag mig ut och tänker mig att jag ska kommentera lite ditt och datt som jag läser och upptäcker, och i skriftlig from lufta de tankar som annars blir dödfödda i mig på grund av brist av sammanhang där de kan uttryckas, och så bli till i det dialogiska utrymmet mellan människor.