Offentligt, Privat, Socialt och vem är Jag?

Jag skulle kunna kalla mig Arendtian… jag gillar Hannah Arendt grymt mycket. Jag skulle just nu kunna kalla mig Husserlian, han hade grymma idéer om vetande och filosofi. Foucaultian är kanske att sträcka sig lite långt, jag har inte läst honom så mycket även om det jag läst och hört är inspirerande. Man skulle kunna kalla mig fenomenolog, men det kanske är mer profession än identitet…

Men vem är Jag som skriver denna bloggen annars?

På ett sätt kanske det är lite motsägelsefullt att jag tänker värna om mötet, om hur viktigt det är att mötas som verkliga människor, men inte lägger ut en mer explicit beskrivning och berättelse om mig själv här, eller i varje fall skriver ut mitt fullständiga namn. Antagligen så kommer man kunna söka sig fram till vem jag är om man verkligen vill utifrån denna bloggen, det jag skriver och vad som händer, men jag kommer att vilja hålla viss distans här också. Därför presenterar jag mig som ”Josef” och kommer att vara rätt så personlig och rak i många berättelser och hur jag delar tankar, men försöka hålla gränsen för det privata markerad, och framför allt undvika det ”sociala.”

Jag är också väldigt tveksam till den form av kontroll det kan leda till, inte minst med den extrema koll vår stat kan ha på oss här i Sverige, med personnummer och all ”information” om oss som det ger. Den anonymiteten jag då väljer hoppas jag inte ska ge upphov till en sänkt nivå på samtalet.

Dels så tror på att ett möte inte sker på detta sättet, med det mått av offentlighet den här formen (bloggen) bygger på. Hannah Arendt har en fantastisk analys av den offentliga sfären, den privata sfären och detta underliga som vi kallar ”det sociala” i sin bok Människans Villkor, Vita Activa. Det är resonemang som är kapitel långa, men jag ska trots det gå in lite mer på dessa dimensioner vid senare tillfällen, men jag rekommenderar varmt en läsning av hennes skarpa analyser.

Det jag menar är att vi behöver det offentliga rummet, men det är och ska vara skilt från ett privat rum. De nya sätten att blanda det offentliga och det privata, som med Facebook och allt möjligt vi kan söka på oss själva på internet är skrämmande. Redan tror jag att ”det sociala” vi kan prata om är en sjuklig sammanblandning av det privata och det offentliga som är destruktivt. Jag menar inte att vara utvecklings-pessimist i detta fallet, offentliga samtal som skapas i och med dessa bloggar och kommentarer på nyheter är revolutionerande och för det mesta positiva… men kanske inte de vi förväntar oss, de kanske snarare befäster den privata sfären:

Eftergift för behovet att uttrycka mig i denna form

Det narcissistiska projektet har den västerländska kulturen ibland kallats, och visst anar jag drag av osund själv-dyrkan i mig när jag ger mig ut och ska skriva så att det blir synlig för en omvärld. Men min fasta övertygelse av att våra motiv är blandade, med både sött och surt vatten, både änglalik ädelhet och demonisk egoism, och det är så lätt att väntan på rena motiv pacificerar oss, det har ställt mig vid sidan av planen för länge.

Nu ger jag mig ut och tänker mig att jag ska kommentera lite ditt och datt som jag läser och upptäcker, och i skriftlig from lufta de tankar som annars blir dödfödda i mig på grund av brist av sammanhang där de kan uttryckas, och så bli till i det dialogiska utrymmet mellan människor.