Fyrkanten som skymmer Människan

Jag har dragit mig från att blogga, jag överväldigas över hur svårt det är att kommunicera i skrift, och då blir jag avtänd på bloggandet. Det blir än mer uppenbart när det hettar till i samtalet som det gjort de senaste dagarna mellan Jonas och ett ettablisemang han upplever i Stefan EKF m.fl. Han kallar dem fyrkantsevangelikala – eller fyrke som främst definierar ”vem som är ute eller inne” i förhållande till ett åsiktspaket. (min egen grova tolkning).

Jag har verkligen inte velat ge mig in i dessa samtal eftersom jag i dagarna samtidigt har försökt brygga liknande kommunikationsklyftor som uppstått men känner att det är så svårt att nå en förståelse. Jag har också försökt att svara ett par gånger på bloggarna men har mest avfärdats som en flum-kristen i samma heretiska gäng som Jonas, och reaktionen är att försöka provocera fram mina ställningstagande typ ”Hur blir man frälst då?”. Det är rätt underligt eftersom jag för det mesta tror på fyrke-dogmerna, men det är något i samtalet som blir fel.

Jag tror Carl-Henrik uttryckte det på det bästa sättet hittills i referens till en annan debatt mellan två EFK-pastorer om helvetet:

Det var språket och sättet att närma sig ämnet som var skillnaden. Elsander mer ofärdig, dryftande sina frågor kring detaljer utifrån sin grunduppfattning, angelägen att skapa samtal. Swärd mer intresserad av att tydliggöra sin åsikt, bevaka och försvara den.

Det jag har försökt få fram när jag kommenterat är att jag inte tror att det är våra åsikter som frälser oss, det är inte om vi erkänner jungfrufödelsen eller inte, eller om vi verkligen vet vad vi menar när vi talar om ”Sanningen.” Min upplevelse är att oftast när man talar om dogmer så skymmer de vårt möte med människan framför oss.

Jag upplever att jag har gått igenom ett smärtsamt uppvaknande ur ”mitt dogmatiska slummer” (för att parafrasera Husserl). Och det är först när jag kan ha ett ödmjukt förhållningssätt inför den komplicerade värld och himmel inför oss som jag kunde möta människorna inför mig.

För mig skedde det uppvaknandet när jag identifierade mig med fariséerna, slutade läsa bibeln utifrån att de var ”bad-guys” och faktiskt kände igen min tro i deras tro, och min skräck för ett levande evangelium i deras skräck. Det är så mycket lättare att peka på att det är fel att hora, och gömma sig bakom dogmerna än att möta horan, förstå hur hon tänker och tycker, och se att oftast är hon en bricka i samma maktspel som jag sitter fast i. Kanske kan den debatt som Jonas startade leda till att fler vaknar upp ur dogmatiska slummer? vi kan väl be och hoppas det.

Med det sagt tror jag verkligen vi behöver referensramar, åsikter och dogmer som är av himmelsk natur, men de ställer sig inte i vägen för att möta människan. Jag tror att det ligger ett djupt mysterium dolt i Jesus ord att han var sanningen… men vad gör det med alla våra dogmer?

Att se Jesus i människan

I ett fortsatt försök att vara konstruktiv i förhållandet till församlingen och dess kultur så som jag upplever den, hoppas jag komma fram till det som i grunden kan sammanfattas med det namn jag gett till bloggen. Jesus talar ofta om hur vi möter honom, eller hjälper honom när vi hjälper ”en av dessa minsta,” en ”nästa” eller en ”broder.” Efterföljelsen som konkretiseras i att älska istället för att låta sig uppgå i en andliga aktivitet som egentligen ofta innebär att vi blundar… vi stänger ögonen för omvärlden och människorna i vår omgivning.

Buber konkretiserar detta på ett fantistiskt sätt. Det berättas att hans andlighet fick en radikalt ny vändning efter att en man kom och bad om rådgidning hos honom, och Buber kom precis från ett starkt andligt möte och var så uppfylld av det att han inte mötte mannen, eller kunde lämna sin egen värld för att förstå vilka råd mannen behövde. Manen gick därifrån och tog sitt liv.Hur ofta har inte jag varit så uppe i mina egna ideal och min egna andliga vandring att jag tappat förmågan att möta Kristus inför mig!

Buber ger att människan har två grundord, jag-det och jag-du. Vi har två grundläggande sätt att förhålla oss till det vi möter det är antingen som en sak, ett objekt, eller som en person ett subjekt. Poängen är att vi har en tendens att förhålla oss även till människor i jag-det termer, när vi möter varandra inom de kategorier som vi indelar oss i, eller med några kvalitéer eller vad som helst som inte är ren person. Detta gäller även förhållandet till Gud, vi ”fördetligar” honom till att vara en hjälp, frälsare eller någon annan sak som egentligen är mindre än personen som vi kan uppleva i mötet.

Det är just mötet som är den heliga platsen där det mystiska kan hända, det är i ett levande ögonblick som vi eventuellt kan bevittna miraklet att möta en annan person. Jag tror att leva i Jesu efterföljelse handlar om att lära sig att se människan inför sig, se Kristus i den människan, och där blir vi mer hela människor, Gud blir mer verklig för oss och i världen.

Att stirra sig blind

Har ni tänkt på uttrycket att stirra sig blind på något. Jag tycker att det är ett fantastiskt träffande uttryck, man tittar och tittar, och vill så gärna se något så man faktiskt blir blind för det. Liksom så ofta så har det vi gör som konsekvens att det motverkar sitt eget syfte. Jag tror att våra liv är fulla av sådana företeelser. Därför är det nödvändigt att ibland ta ett steg tillbaka och betrakta sina vardagliga föreställningar. Jag tänkte skriva ett par inlägg som bearbetar några kärnor i ambitionen med bloggen här.

I det föregående inlägget skrev jag om hur vi föds in i världen och sen lär oss att förstå den, och ville med det säga att vi erfar och sen förstår vi, fram tills vanan uppstår, då blir vi blinda för erfarenheten. Att mogna skulle kunna beskrivas som när vi bryter vanorna som gör oss blinda och återtar ansvaret för våra liv – vi förstår att livet, systemet, världen (…) inte är i sig själv givna utan att vi alla är med och skapar dem.

Ett exempel som jag tror att det är nyttigt att gå tillbaka och ompröva är vad var det egentligen är som är så revolutionerande med Jesus undervisning? En tanke som jag slagits av på sistone är att jag ofta tittat för mycket i bibeltexten efter vad Jesus säger, och missat poänger i vad han gör. Om man vistas ett tag i kyrkliga kretsar så dröjer det inte länge innan man hör en predikan över hur bra det var att Jesus umgicks med och var vänligt inställd till de utsatta, som tullindrivare och kvinnor och att han skällde ut fariséer.

Länge har jag enbart känt igen fariséerna som ”the bad guys” men så började jag identifiera mig med fariséerna, och det inte bara i en vacker men falsk ödmjukhet. Jag insåg att de precis som jag trodde på Gud, på hans givna ord, och de gjorde sitt yttersta för att leva upp till buden. Lagen/bokstaven dödar står det, och jag upplevde verkligen hur lagen och idéerna faktiskt hade en dödande inverkan på mig. (Jag har skrivit mer om det här)

Dogmer gör oss blinda för människan. Att försöka följa Jesus genom att gå upp i hans undervisning är att stirra sig blind, som hans efterföljare vi är först och främst kallade att älska, och det kräver att vi ser människan.

Att se människan kan upplevas som en väldigt enkel livsregel, men jag ser djup bakom den som ger mig svindel

Jesus i berättelsen om Job

Jobs bok är en av de viktigaste böckerna i bibeln för mig. Jag hade en period då jag inte kunde sluta läsa den, jag uppslukades av den fantastiska poesin, de fruktansvärda frågorna och kommentarerna, och den överväldigande Gudsbilden som porträtteras. Eftersom berättelsen kommit väldigt nära mitt hjärta kan jag reagera väldigt emotionellt när någon talar om boken på ett sätt som jag upplever som fel… och det händer ofta – det är en bok som är väldigt lätt att missförstå eftersom det är dialoger där motsatsen till budskapet skrivs ut flera gånger, och rätt och fel målas inte upp i en bipolär linje med en avgrund emellan, utan som väldigt nära varandra där en liten skillnad i hjärtat skiljer rent från orent och synd från helighet.

Sofia skrev ett inlägg ” om det aldrig ordnade sig för Job” på sin blogg ”fjärde vägen” som inte retar mig så mycket som de tolkningar av Job som kommer från ”andra hållet” och försöker förklara Jobs lidande med den ”mirakulösa utgången” eller rentav bygger teologi på citat av hans vänner – det retar mig så mycket för att jag upplever att det förminskar Gud. Sofias tolkning är inte heller ovanlig, eftersom stilen och språkbruket skiljer sig i slutet finns tanken att det är tillagt i efterhand lätt tillgänglig. Men Jobs bok har flera tydliga delar, det är en bok i flera genrer: inledningen är på ett sätt, sen kommer en liten mellan-del, därefter kommer en lång dialog… eller serie monologer, i poetiska former men som urartar, därefter kommer ett par ensamma tal bland annat av Gud även de i metaforiska poetiska termer, och det avslutas på ett sätt som liknar inledningen… vilket skulle tala för att slutet faktiskt är autentiskt.

Jobs bok tar upp lidandets plats i relation till tron, och till en god Gud, och jag älskar hur boken vägrar att ge enkla svar på dessa stora frågor. Det är en berättelse som lyfter de teoretiska resonemangen i ”teodicéproblemet” till ett mänskligt plan. Jag upplever att berättelsen har gett mig nya perspektiv på min relation till Jesus och hans lidande. Job beskrivs som den som straffas oskyldigt, som Jesus, han tystar Satans anklagelser, men det som berör mig mest är den mänsklighet Job visar, både inför lidandet och inför längtan efter Gud, en mänsklighet jag känner igen i Jesus.

Att läsa Job och utelämna ”upprättelsen” i slutet är för mig ungefär som om vi försökte förstå Jesus undervisning utan uppståndelsen. Jobs bok förhärligar inte lidandet, det är ingen ”askhögsromantik” där vi uppmuntras till att älta emotionellt mörka stråk i oss, och vännerna straffas för att de försökte uppmuntra Job, utan för att de förenklade synen på lidandet… och de försökte försvara Gud genom att ta ställning för saker de inte kunde ha någon aning om, istället för att vittna om vad de sett. Men jag tror att jag ska göra lite vidare utvecklingar om det i senare inlägg… det finns mycket att lära ur Jobs bok.

Hyllad brustenhet

I somras blev jag bjuden på en konsert, det var Leonard Cohen som kom till Malmö, och sen dess bearbetar jag känslan av 12000 människor som hänförs av hans brustenhet.

”Ring the bells that still can ring
Forget your perfect offering
There is a crack in everything
That’s how the light gets in.”

Sjunger Leonard Cohen i ”Anthem” som är en av hans sånger som berört mig mest. Det är så speciellt när det är en scen, vilket är ett sätt att skapa en offentlig sfär, och på scenen, i denna offentliga sfär framställs en nakenhet, en mänsklighet som är så djupt berörande. Då insåg jag vad jag var van vid att se upphöjas på scen, främst föreställningar, alltså masker av lycka, ungdom och materiell välgång, och kontrasten till Leonards ödmjuka och så mjuka framställning var avklädande. Det sätt som den offentliga sfären upphöjde djupt personliga värden var inspirerande, jag tänkte på min frustration över vad offentligheten i gudstjänsterna jag är van vid i frikyrkan, och längtade efter att vi skulle lära oss av Cohen.

Jag upplever ofta att han talar rakt till det som jag kallar ”mitt religiösa kött” det är alltså de delar av mig som delar den kristna religiösa kulturen skiljt från det hjärta det egentligen handlar om.

”Now I’ve heard there was a secret chord
That David played, and it pleased the Lord
But you don’t really care for music, do you?

(…) And even though
It all went wrong
I’ll stand before the Lord of Song
With nothing on my tongue but Hallelujah”

Sjunger han i Hallelujah en av de sånger som blivit mest populära, och jag hör hur det skulle kunna vara i ett samtal med en religiös kristen typ (som varit jag själv). I situationen ser jag att Leonard kommit i kontakt med sin svaghet, sina brister – med sig själv – och där uppfyller han livet lagen handlar om, medan den religiösa typen han samtalar med stirrar sig blind på budordet och missar poängen: mötet med sig själv, med medmänniskan – det som är livet.

Remember, Remember the 5th of November

Detta blir ett lite längre inlägg för att fira den 5e november, och min egen berättelse som hör till det datumet. Våra ritualer är en stor del i den mening vi ger till vårt liv, och en av mina senare ritualer är att minnas den 5e november, som kallas ”Guy Falkes day” i Storbritannien, men där firar de dagen av rätt annorlunda skäl. Jag firar dagen för att minnas den upplevelse jag fick när jag såg filmen V för Vendetta, och det jag gick igenom vad jag ser som en grundläggande kursändring.

Jag var i en period av sökande av värderingar, kvällen innan jag såg filmen hade jag pratat länge med en av mina bästa vänner, som efter 7 års vänskap uttrycker något i stil med ”jag känner dig inte.” Det var smärtsamt, men jag lyckades att inte ta det allt för personligt, utan försökte förstå vad det berodde på, och då gav det ett nytt ljus på det liv jag hade levt tills dess. Det som hade varit viktigast för mig var kristendomen som en idé eller ett ideal. Min bäste vän kände mig inte… men det mest hemska var egentligen att jag inte kände mig själv. Jag blev som det jag tillbad… det vill säga en idé. Det var i de tankarna som inledningsmonologen slog mig som en liten jolle slås av en ny stormvind på havet, och jag tvingades in i en ny kurs, (hör monologen här)

Monologen satte ord på en konflikt mellan idén och människan. Att följa Jesus är först och främst att älska, det visste jag. Monologen säger att idéer inte älskar… och det klingade av sanning i mig. För att älska måste man vara människa. Jag hade lyssnat så mycket på vad Jesus sa, och sett så mycket på de mirakler han gjorde så att jag, precis som fariséerna, missade själva poängen, vad han menade. Det verkligt mirakulösa han gör är att möta människorna, och att bli/vara människa. (I detta fall blir det tydligt att det jag menar med människa egentligen är bredare, det handlar om att bli ett Jag i Bubersk mening, en levande person, subjekt, eller ego-cogito i Husserlsk mening.)

Johannes evangelium första ord säger att ordet blev kött, man skulle kunna säga att logos blev carnie , för mig stavades det att idéen blev människa. Att vara kristen hade för  mig fram tills dessa varit att tro på en idé, och försöka leva upp till idealet den föreskrev, det nya som kom, att bli människa, kunde inte ske genom att ändra idealet, eller genom att se en ny idé, det behövde gå djupare.

Man kan se hela filmen i ljuset av konflikten mellan idealism och mänsklighet, men något som jag uppskattar är att den inte ger ett entydigt svar, den öppnar upp för frågor, och lägger för och emot, den vill inte skriva tittaren på näsan och berätta hur ”det egentligen ligger till” som så många andra filmer. Under filmens gång upptäcker man karaktären V, men man ser aldrig hans ansikte, han har blivit så mycket idé och är knappt människa längre. V presenterar en logik av orsak och verkan, att han har formats av vad han benämner som ”monstruösa handlingar” och Evey svarar i hans egen logik att då måste de ha skapat ett ”monster.”

Evey däremot framträder som i högsta graden mänsklig. Hon rakas och avkläds när V utsätter henne för samma sak som han själv genomlevt, där det blir uppenbart hur hans idéer har gjort honom oförmögen att möta henne och den verklighet hon lever. Men hon kan älska honom, hon gör med honom det han själv inte kan göra, hon gör honom (nästan) till människa. Men han offrar sig ändå för idéen, och det förändrar  nationen, det förändrar livet och ger frihet till miljontals människor. Samtidigt accepterar han att han inte an vara med att bygga upp ”det nya” som kommer efter hans kupp. Han är en del av det gamla systemet, precis som en revolution alltid bär det system det reagerar mot.

Bibeln undervisar om lagen och anden, vilka på flera sätt tycks stå emot varandra på ett liknande sätt. Den säger bland annat att lagen (eller bokstaven) dödar men anden ger liv (2 Kor 3:6). Lagen behövs, den är till för att ge insikt om synd (Rom 3:20), och om vårt behov av nåd, men det är en insikt som dödar. Det kristna livet har ofta beskrivits som en död från ”denna världen” för att uppstå som Jesus till något nytt. Jag trodde fram tills dess att min uppgift som kristen var att predika idéen vilket då var lika med lagen, vad som var synd, men insåg att det Jesus snarast gjort och kallat mig till var att först möta människorna, och älska dem som han älskat oss alla (Joh 15:12).

Men då kommer frågan, är vi inte kallade att förändra världen? Det framtida fascist-England som V levde i skulle inte förändrats om det inte var för någon som V. Behöver vi inte också en sund politik? Var inte Jesus också Idealist, och behöver vi inte idén fortfarande för att något ska hända? Som jag sa så gillar jag grymt mycket hur filmen lämnar svaret rätt öppet. Vi behöver kanske Idéerna, precis som vi behöver lagen, men vi måste veta att det är en eld som förtär, att de bringar död… men som kristen så är döden en nödvändig väg till uppståndelsen och det nya livet.

Det var V för Vendetta som förde in mig i något mer politiska tankar, den anarkistiska ideologin som portresteras där (främst i serierna) är något annat än den politik jag vanligtvis hört talas om i den frikyrkovärld jag växte upp i. Den politik som presenteras förenklar inte – utan gräver djupare i de psykologiska, religiösa, filosofiska tankar, upplevelser och känslor som formar våra liv.

Josef

PS: en annan presentation här, och tankar som påminner om detta här.