NOD senaste skrift om arbete var något konfunderande. Även om det precis som Jonas skriver är välformulerat och något överslätat så gav det en tvetydig bild av denna arbetslinje som vår nation verkar upptas i.
I dessa frågor inser jag hur djupt influerad jag är av Hannah Arendt. Hon gör en uppdelning av människans ”görande” i tre klasser, arbete, tillverkning och handling. Arbete är den mest grundläggande formen av aktivitet, det är förlängningen av kroppens organiska utbyte med naturen för sin fortsatta överlevnad, det är produktionen av konsumtionsprodukter (ursprungligen föda), det är det nödvändiga onda som vi har från förbannelsen i syndafallet. Arbetets syfte är produktion för konsumtion för överlevnad.
Tillverkandet är människans våld mot naturen som skapar ”världen.” Det är ett görande som tar eller bryter material från naturen för att skapa av verktyg och miljöer enligt våra syften – t.ex göra den till en bekvämare och mer praktisk plats för vårt liv. Tillverkandets syfte är i grunden färgat av ett mål-medel tänkande, att göra något för att nå ett mål. Arbetet är mer primitivt än tillverkandet, det är så att säga den lägsta formen av aktivitet, den som hörde slavarna till i det gamla grekiska samhället. Tillverkningen var hantverkarnas gärning.
Men handlingen var den högsta formen av ”görande” det hörde till de fria männen i den grekiska världen, och syftade till odödlighet genom att bli ihågkommen av kommande generationer. Handlingen hände i den mellanmänskliga sfären, det är den som definierar det ”politiska” och består främst i meningsskapande, antingen genom ord, språk men ett språk som är djupt förknippat med görandet.
Problemet i vårt moderna mass-samhälle som uppstått sen den industriella revolutionen är att allt vårt görande blivit arbete och konsumtion. Vi skriver, talar och bedriver politik som ”arbete” för att överleva, och vi konsumtionen inte bara föda, utan det som tidigare var tillverkande, skor, lägenheter osv. Vi brukar knappt längre vi förbrukar. Böcker, tankar, ja kanske tom utbildning är saker som vi konsumerar snarare än de själ-formande handlingarna som var de fria männens sysselsättning i grekernas samhälle enligt Arendt.
I väldigt sammanfattade drag är det så Arendt sammanfattar vårt samhälles sjukdom. Jag tycker att det ger ett nytt ljus över vår relation till ”systemet” denna ”världen” som kristna, och det lidande och de orättvisor som hör till det. Det står att vi ska leva i världen men inte av den, det står att vi inte ska älska den… men vad betyder det för ”den kristnes” relation till arbetet?
Odödligheten och evigheten som kristendomen presenterar den är två helt olika saker. Arendt presenterar det kristna tänkandet som i grunden i en världsfrånvändhet, eftersom vi har siktet ställt på ett efterliv snarare än en inomvärldslig ihågkommelse. Det tycker jag borde ge NOD lite mer pondus till samhällskritik, dels att genomskåda den rådande politiska diskursen om ”arbete/jobben” som den magiska lösningen på alla problem, från integration till sociala och psykosomatiska sjukdomar. Det jag skulle vilja ha sett var några skapare ord om är hur djupt vi låter oss bindas till denna världen när våra liv och vår identitet kopplas till arbetet. Jag tror att vi bland annat bör vara mycket noga med att inte låta arbetet och denna världen bli det som definierar/identifierar oss.
