Småstadsbaptister

Jag har gått och bearbetat ”frikyrkokulturen” vidare och den radikalisering som Anders skrev om här om dagen och som jag skrev lite om här på bloggen, kanske för att jag läst vidare hos herr Swärd, eller främst kommentarerna på hans inlägg som ibland kan upplevas som ”parasitbloggande.” Det får mig att känna mig obehagligt till mods: när radikalism blir en värdering i sig, och själva innehållet – vad som är radikalt -  blir mindre viktigt, då kan vad som helst hemskt kan hända. Den tendensen kombinerat med ”kristna” partipolitiska ambitioner eller ideal ger mig dåliga vibbar.

Anders påpekar ofta att de största kulturskillnaderna i vårt samhälle är mellan den urbana och glesbygdsbefolkningen… men att det är en skillnad som ofta är osynlig. Jag övertygas gärna. Jag tror att det ligger väldigt mycket i det. Jag tror att städerna ofta upplevs som liberala och lösaktiga från landssorternas perspektiv, och glesbygden upplevs som konservativ och bakåtsträvande från städernas perspektiv.

När man talar om kristendom och politik kommer den kristna högern i USA, ”southern-baptists,” snabbt till tankarna. När jag berättade att jag kände mest sympati för baptismen som teologi för en professor i psykologi från Frankrike så var hans reaktion ”ja det är ju ni som styr världen.” På många sätt har han rätt, USA’s val – och bomber – avgörs ofta med tanke på den högljuda södern. Jag hade väldigt svårt att identifiera mig med det, det är en kristen kultur jag helst inte associeras med.

I Sverige kommer inte så mycket av den kristna politiken härifrån södern, min bild är att det främst kommer från smålands-, närke- och upplands-skogarna: jag undrar hur en fördelning mellan landsbyggd och storstad skulle se ut för KD’s röster, eller om de rösterna nu söker mer ”radikala alternativ.” Nu har vi ju inte några stora städer på riktigt i Sverige, vi har tre städer som inte är lika små som de andra, men det skulle vara intressant att se om det går att finna ett små-stadsbaptist-fenomen, högborgar för konservativ moral och högerpolitik.

Frikyrkans minoritetskomplex

Jag förvånas ofta över att jag tycker mig möta minoritetskomplex i så många människor. Det är ett underligt fenomen på många sätt tycker jag. Jag stötte på det i en annan blogg men där kallades det ”persecution complex” men innehöll ungefär samma dimensioner som jag tänkt mig… fast lite mer genomtänkt vad gäller makt-aspekter.

I frikyrkan kan man definitivt drabbas av det, det är en underlig föreställning av den egna gruppen i motsatts till en upplevd massa.  ”Alla är mot oss” och ”de förstår oss inte.” Jag slogs av det i mina egna tankegångar, och började ifrågasätta, och insåg att det var en väldigt ”vald” tolkning, det vill säga att det verkligen var en åsikt som sökte bekräftelser och förnekade allt som sa emot. Så fort nyheterna rapporterade något kritiskt ”vad var det jag sa,” och så fort de säger något positivt så är det ett brott från normen.

Minoritetskomplexet i frikyrkan blev ännu tydligare under ett samtal med ett par muslimska vänner, de uttryckte precis samma sak. Och det blev faktiskt komiskt. De sa: ”man skulle aldrig kunnat säga så som de säger om oss om de kristna utan att bli lynchad,” precis som många ”frikyrkliga” säger om ”muslimerna.”

Jag tror att det är en väldigt naturlig process att ”homogenisera” både den grupp man känner tillhörighet till och den grupp som man definierar sig i kontrast emot, det vill säga att man ser sig som lik alla i sin grupp och olik alla i den andra gruppen. Dessutom är det rätt så underliga processer som framställer någon som en representant eller en avvikande för grupperna.

Det tråkiga är att det är ett så  effektivt motgift mot mötet mellan människor: ett kategoriskt epitet blir lätt ett berg som skymmer människan bakom etiketten.

Är det en kyrka för radikala?

Först läste jag Anders Gustavsson skarpa inlägg om radikalisering på utrikesbloggen på tidningen dagen. Han är alltid läsvärd, och denna gången tycker jag att han var väldigt skarp när han observerade att det sker en radikalisering i debatterna, och kompromisser upplevs som svek.

Sen läste jag Stefan Swärds blogg där han fortsätter att bearbeta sina år som EFK’s ordförande. Det blev en rätt så skarp kontrast i och med att han såg radikaliseringen som lösningen på den stiltje han upplevde drabbat samfundet.

Jag tror inte att det är en mer evangelisk radikalisering vi behöver i den mån det innebär att vi ”tar Guds ord mer på allvar,” skärper oss, slutar kompromissa och gör mer av allt det där som man borde göra. Jag har sällan upplevt att det gett något gott i det långa loppet.

Jag tror att Jesus var fruktansvärt radikal men på ett annat sätt, han såg människan. Han kunde se förbi att det inte var bra att vara prostituerad, eller lura pengar av folk, och möta blicken på människan inför sig.

De var fariséerna som var radikala på Jesu tid, de sa ungefär samma sak, ”vi måste ta Guds ord mer på allvar,” göra mer och göra bättre. Men de kände inte igen Jesus. Det gjorde däremot de som visste att de var syndare. Fariséerna var de starka människorna som kunde pressa sig själva mot lagen och ta radikala beslut, medan syndarna var de svaga som visste att de behövde nåden, att de inte kunde förtjäna kärleken genom att radikaliseras. Fariséerna såg inte människorna, de såg bara lagar och regler. (Jag har skrivit lite mer om det här och här).

Jag tror Stefan Swärd menar väl (jag tror fariséerna ofta menade väl också, med det menar jag inte nödvändigtvis att Swärd är ”fariséistisk”), men jag tycker att mitt resonemang illustrerades på ett rätt så obehagligt sätt när kommentarerna på Swärds blogg urartade i personangrepp på Pekka Mellergård, en man som jag har stort förtroende för. Många sågade honom för att han inte var radikal nog medan de erkände att de aldrig mött honom, och jag tror att sådana reaktioner är en naturlig följd av den radikalisering som många eftersträvar, då lagen får företräde framför människan.

Jag tror att det vi behöver är att följa Jesu exempel mer, och älska människan, och ja Anders, vi behöver kompromissa mer med resten.