Job undervisar: Är vi advokater eller vittnen

Jag har skrivit lite om Jobs bok, och har svårt att inte komma tillbaka till den undervisningen, och hur mycket jag upplever att jag lärt mig av den. Jag kämpade länge med frågan om vad det var som skiljde Jobs klagan från vännernas klagan, det kändes ofta så lika… innan jag ”knäckte koden” och insåg vilken otrolig skillnad det är mellan dem. Då syntes också hur fruktansvärt skarpa de är mot varandra och hur de verkligen förolämpar varandra. Det är en het strid med många slag under bältet… och vore det inte för att det är så lätt att få på sig ”passiva bibelläsningsglasögon” skulle boken chocka oss.

Men som jag tolkar det så är huvudkillnaden mellan Job och hans vänner (och det som skiljer deras synd från Jobs rättfärdighet) hur de uppfattar sin roll. Vännerna förklarar ofta hur de vill försvara Gud, och det hela deras tal syftar till är att visa hur Job förtjänar sin straff, eftersom Gud är god, och inget ont drabbar de goda. Job däremot berättar bara om sin upplevelse. Dramat, som ofta använder sig av juridiska metaforer, målar en bild där  vännerna tar rollen som advokater, medan Job alltid förblir ett vittne, eller ett offer, och han ber om en advokat inför Gud – domaren.

Länge har jag trott att min roll som kristen var att framställa min tro som logisk eller attraktiv för utomstående, ungefär som Jobs vänner. Egentligen handlade det nog främst om att jag flydde från mitt tvivel, och projicerade mina argument på ”de andra” och försökte övertyga dem för att övertyga mig själv. I Jobs bok framställs den inställningen som en synd. Gud försvarar sig själv, och att ta hans roll är allvarligt högmod.

Det var en befrielse att inta vittnets roll istället. Då blir min uppgift att se. Att se Gud, i vardagen, i naturen, i människan som råkar i min väg. Istället för att tänka på ”systemnivå” och allt lidande i världen insåg jag att det tankesättet egentligen främst var en flykt från att se lidandet nära mig. Att vara vittne kallade mig att se den hemlösa utanför mitt Ica, och Gud i honom, istället för att tänka på knarkproblemen i samhället som egentligen främst var en ursäkt för att inte se den hemlöse inför mig.

Det är ett evangelium, ett glatt budskap: att vi främst är kallade att vandra vägen framför oss, se Jesus, och följa honom i den vandringen.

Job undervisar: vad är vi kallade att förstå

För några dagar sen skrev jag om Jobs bok… men kände mig inte riktigt tillfredsställd. Utan någon ambition att vara uttömmande är det några till frågor jag vill ta upp här. Har ni tänkt på att Gud aldrig förklarar varför Job får lida för Job själv? När vi läser berättelsen om Jobs får vi sitta med ”facit” i hand, vi vet varför Job får lida, men det vet han aldrig själv. Hans lidande förklaras i att Satan utmanar Gud. Utmaningen består i att Satan säger att människan bara älskar Gud för hans gåvor och Job får vara med och bevisa motsatsen – att Gud är värd att älskas även när han inte välsignar. Men ingen av människorna vet någonsin om det i boken. Job bevisar att Gud är värd att älska även när han inte välsignar, och tystar Satan – utan att veta om det.

Det står i kontrast till enkla förklaringar till varför Gud gör si eller så, eller varför det ena eller det andra händer som jag upplever att jag ägnat för mycket av mitt liv åt. Jag tror på att det är så mycket vi förlorar när vi inte förundras och ser mystiken i oss själva och i världen omkring oss. Det kanske är svårare att se mystiken i det förfärliga som sker, men lidandet hjälps sällan av förenklade förklaringar.

Jag ägnar för tillfället mitt liv åt djupa teoretiska studier, och jag trivs fruktansvärt bra. Det finns så många visa människor som sagt så mycket bra, och jag sörjer över att jag inser att vår svenska kultur är så extremt obildad. Det är något helt annat i till exempel Frankrike där man känner sig som en del av en tradition på ett annat sätt. De simpla förklaringar vi ofta accepterar i vårt ”MacDonalidiserade” vetenskapsland känner jag mig mer och mer främmande för. De djupare studierna jag ägnar mig åt hoppas jag ska öppna mina perspektiv inför frågorna i livet… snarare än att stänga dem genom postulerad förståelse.

Frågorna tror jag ger plats för mänskligt möte, för det är fascinerande vad färdiga svar hindrar oss att mötas.

Jag tror att vi behöver förnya vårt förhållande till komplexitet, och inspireras av Job till att vi inte behöver låsa in allt i vår förståelse. Här är ett TED klipp, som ger ett liknande perspektiv med inspiration från biologiska studier:

Jesus i berättelsen om Job

Jobs bok är en av de viktigaste böckerna i bibeln för mig. Jag hade en period då jag inte kunde sluta läsa den, jag uppslukades av den fantastiska poesin, de fruktansvärda frågorna och kommentarerna, och den överväldigande Gudsbilden som porträtteras. Eftersom berättelsen kommit väldigt nära mitt hjärta kan jag reagera väldigt emotionellt när någon talar om boken på ett sätt som jag upplever som fel… och det händer ofta – det är en bok som är väldigt lätt att missförstå eftersom det är dialoger där motsatsen till budskapet skrivs ut flera gånger, och rätt och fel målas inte upp i en bipolär linje med en avgrund emellan, utan som väldigt nära varandra där en liten skillnad i hjärtat skiljer rent från orent och synd från helighet.

Sofia skrev ett inlägg ” om det aldrig ordnade sig för Job” på sin blogg ”fjärde vägen” som inte retar mig så mycket som de tolkningar av Job som kommer från ”andra hållet” och försöker förklara Jobs lidande med den ”mirakulösa utgången” eller rentav bygger teologi på citat av hans vänner – det retar mig så mycket för att jag upplever att det förminskar Gud. Sofias tolkning är inte heller ovanlig, eftersom stilen och språkbruket skiljer sig i slutet finns tanken att det är tillagt i efterhand lätt tillgänglig. Men Jobs bok har flera tydliga delar, det är en bok i flera genrer: inledningen är på ett sätt, sen kommer en liten mellan-del, därefter kommer en lång dialog… eller serie monologer, i poetiska former men som urartar, därefter kommer ett par ensamma tal bland annat av Gud även de i metaforiska poetiska termer, och det avslutas på ett sätt som liknar inledningen… vilket skulle tala för att slutet faktiskt är autentiskt.

Jobs bok tar upp lidandets plats i relation till tron, och till en god Gud, och jag älskar hur boken vägrar att ge enkla svar på dessa stora frågor. Det är en berättelse som lyfter de teoretiska resonemangen i ”teodicéproblemet” till ett mänskligt plan. Jag upplever att berättelsen har gett mig nya perspektiv på min relation till Jesus och hans lidande. Job beskrivs som den som straffas oskyldigt, som Jesus, han tystar Satans anklagelser, men det som berör mig mest är den mänsklighet Job visar, både inför lidandet och inför längtan efter Gud, en mänsklighet jag känner igen i Jesus.

Att läsa Job och utelämna ”upprättelsen” i slutet är för mig ungefär som om vi försökte förstå Jesus undervisning utan uppståndelsen. Jobs bok förhärligar inte lidandet, det är ingen ”askhögsromantik” där vi uppmuntras till att älta emotionellt mörka stråk i oss, och vännerna straffas för att de försökte uppmuntra Job, utan för att de förenklade synen på lidandet… och de försökte försvara Gud genom att ta ställning för saker de inte kunde ha någon aning om, istället för att vittna om vad de sett. Men jag tror att jag ska göra lite vidare utvecklingar om det i senare inlägg… det finns mycket att lära ur Jobs bok.