Jag har skrivit lite om Jobs bok, och har svårt att inte komma tillbaka till den undervisningen, och hur mycket jag upplever att jag lärt mig av den. Jag kämpade länge med frågan om vad det var som skiljde Jobs klagan från vännernas klagan, det kändes ofta så lika… innan jag ”knäckte koden” och insåg vilken otrolig skillnad det är mellan dem. Då syntes också hur fruktansvärt skarpa de är mot varandra och hur de verkligen förolämpar varandra. Det är en het strid med många slag under bältet… och vore det inte för att det är så lätt att få på sig ”passiva bibelläsningsglasögon” skulle boken chocka oss.
Men som jag tolkar det så är huvudkillnaden mellan Job och hans vänner (och det som skiljer deras synd från Jobs rättfärdighet) hur de uppfattar sin roll. Vännerna förklarar ofta hur de vill försvara Gud, och det hela deras tal syftar till är att visa hur Job förtjänar sin straff, eftersom Gud är god, och inget ont drabbar de goda. Job däremot berättar bara om sin upplevelse. Dramat, som ofta använder sig av juridiska metaforer, målar en bild där vännerna tar rollen som advokater, medan Job alltid förblir ett vittne, eller ett offer, och han ber om en advokat inför Gud – domaren.
Länge har jag trott att min roll som kristen var att framställa min tro som logisk eller attraktiv för utomstående, ungefär som Jobs vänner. Egentligen handlade det nog främst om att jag flydde från mitt tvivel, och projicerade mina argument på ”de andra” och försökte övertyga dem för att övertyga mig själv. I Jobs bok framställs den inställningen som en synd. Gud försvarar sig själv, och att ta hans roll är allvarligt högmod.
Det var en befrielse att inta vittnets roll istället. Då blir min uppgift att se. Att se Gud, i vardagen, i naturen, i människan som råkar i min väg. Istället för att tänka på ”systemnivå” och allt lidande i världen insåg jag att det tankesättet egentligen främst var en flykt från att se lidandet nära mig. Att vara vittne kallade mig att se den hemlösa utanför mitt Ica, och Gud i honom, istället för att tänka på knarkproblemen i samhället som egentligen främst var en ursäkt för att inte se den hemlöse inför mig.
Det är ett evangelium, ett glatt budskap: att vi främst är kallade att vandra vägen framför oss, se Jesus, och följa honom i den vandringen.
