Fyrkanten som skymmer Människan

Jag har dragit mig från att blogga, jag överväldigas över hur svårt det är att kommunicera i skrift, och då blir jag avtänd på bloggandet. Det blir än mer uppenbart när det hettar till i samtalet som det gjort de senaste dagarna mellan Jonas och ett ettablisemang han upplever i Stefan EKF m.fl. Han kallar dem fyrkantsevangelikala – eller fyrke som främst definierar ”vem som är ute eller inne” i förhållande till ett åsiktspaket. (min egen grova tolkning).

Jag har verkligen inte velat ge mig in i dessa samtal eftersom jag i dagarna samtidigt har försökt brygga liknande kommunikationsklyftor som uppstått men känner att det är så svårt att nå en förståelse. Jag har också försökt att svara ett par gånger på bloggarna men har mest avfärdats som en flum-kristen i samma heretiska gäng som Jonas, och reaktionen är att försöka provocera fram mina ställningstagande typ ”Hur blir man frälst då?”. Det är rätt underligt eftersom jag för det mesta tror på fyrke-dogmerna, men det är något i samtalet som blir fel.

Jag tror Carl-Henrik uttryckte det på det bästa sättet hittills i referens till en annan debatt mellan två EFK-pastorer om helvetet:

Det var språket och sättet att närma sig ämnet som var skillnaden. Elsander mer ofärdig, dryftande sina frågor kring detaljer utifrån sin grunduppfattning, angelägen att skapa samtal. Swärd mer intresserad av att tydliggöra sin åsikt, bevaka och försvara den.

Det jag har försökt få fram när jag kommenterat är att jag inte tror att det är våra åsikter som frälser oss, det är inte om vi erkänner jungfrufödelsen eller inte, eller om vi verkligen vet vad vi menar när vi talar om ”Sanningen.” Min upplevelse är att oftast när man talar om dogmer så skymmer de vårt möte med människan framför oss.

Jag upplever att jag har gått igenom ett smärtsamt uppvaknande ur ”mitt dogmatiska slummer” (för att parafrasera Husserl). Och det är först när jag kan ha ett ödmjukt förhållningssätt inför den komplicerade värld och himmel inför oss som jag kunde möta människorna inför mig.

För mig skedde det uppvaknandet när jag identifierade mig med fariséerna, slutade läsa bibeln utifrån att de var ”bad-guys” och faktiskt kände igen min tro i deras tro, och min skräck för ett levande evangelium i deras skräck. Det är så mycket lättare att peka på att det är fel att hora, och gömma sig bakom dogmerna än att möta horan, förstå hur hon tänker och tycker, och se att oftast är hon en bricka i samma maktspel som jag sitter fast i. Kanske kan den debatt som Jonas startade leda till att fler vaknar upp ur dogmatiska slummer? vi kan väl be och hoppas det.

Med det sagt tror jag verkligen vi behöver referensramar, åsikter och dogmer som är av himmelsk natur, men de ställer sig inte i vägen för att möta människan. Jag tror att det ligger ett djupt mysterium dolt i Jesus ord att han var sanningen… men vad gör det med alla våra dogmer?

Remember, Remember the 5th of November

Detta blir ett lite längre inlägg för att fira den 5e november, och min egen berättelse som hör till det datumet. Våra ritualer är en stor del i den mening vi ger till vårt liv, och en av mina senare ritualer är att minnas den 5e november, som kallas ”Guy Falkes day” i Storbritannien, men där firar de dagen av rätt annorlunda skäl. Jag firar dagen för att minnas den upplevelse jag fick när jag såg filmen V för Vendetta, och det jag gick igenom vad jag ser som en grundläggande kursändring.

Jag var i en period av sökande av värderingar, kvällen innan jag såg filmen hade jag pratat länge med en av mina bästa vänner, som efter 7 års vänskap uttrycker något i stil med ”jag känner dig inte.” Det var smärtsamt, men jag lyckades att inte ta det allt för personligt, utan försökte förstå vad det berodde på, och då gav det ett nytt ljus på det liv jag hade levt tills dess. Det som hade varit viktigast för mig var kristendomen som en idé eller ett ideal. Min bäste vän kände mig inte… men det mest hemska var egentligen att jag inte kände mig själv. Jag blev som det jag tillbad… det vill säga en idé. Det var i de tankarna som inledningsmonologen slog mig som en liten jolle slås av en ny stormvind på havet, och jag tvingades in i en ny kurs, (hör monologen här)

Monologen satte ord på en konflikt mellan idén och människan. Att följa Jesus är först och främst att älska, det visste jag. Monologen säger att idéer inte älskar… och det klingade av sanning i mig. För att älska måste man vara människa. Jag hade lyssnat så mycket på vad Jesus sa, och sett så mycket på de mirakler han gjorde så att jag, precis som fariséerna, missade själva poängen, vad han menade. Det verkligt mirakulösa han gör är att möta människorna, och att bli/vara människa. (I detta fall blir det tydligt att det jag menar med människa egentligen är bredare, det handlar om att bli ett Jag i Bubersk mening, en levande person, subjekt, eller ego-cogito i Husserlsk mening.)

Johannes evangelium första ord säger att ordet blev kött, man skulle kunna säga att logos blev carnie , för mig stavades det att idéen blev människa. Att vara kristen hade för  mig fram tills dessa varit att tro på en idé, och försöka leva upp till idealet den föreskrev, det nya som kom, att bli människa, kunde inte ske genom att ändra idealet, eller genom att se en ny idé, det behövde gå djupare.

Man kan se hela filmen i ljuset av konflikten mellan idealism och mänsklighet, men något som jag uppskattar är att den inte ger ett entydigt svar, den öppnar upp för frågor, och lägger för och emot, den vill inte skriva tittaren på näsan och berätta hur ”det egentligen ligger till” som så många andra filmer. Under filmens gång upptäcker man karaktären V, men man ser aldrig hans ansikte, han har blivit så mycket idé och är knappt människa längre. V presenterar en logik av orsak och verkan, att han har formats av vad han benämner som ”monstruösa handlingar” och Evey svarar i hans egen logik att då måste de ha skapat ett ”monster.”

Evey däremot framträder som i högsta graden mänsklig. Hon rakas och avkläds när V utsätter henne för samma sak som han själv genomlevt, där det blir uppenbart hur hans idéer har gjort honom oförmögen att möta henne och den verklighet hon lever. Men hon kan älska honom, hon gör med honom det han själv inte kan göra, hon gör honom (nästan) till människa. Men han offrar sig ändå för idéen, och det förändrar  nationen, det förändrar livet och ger frihet till miljontals människor. Samtidigt accepterar han att han inte an vara med att bygga upp ”det nya” som kommer efter hans kupp. Han är en del av det gamla systemet, precis som en revolution alltid bär det system det reagerar mot.

Bibeln undervisar om lagen och anden, vilka på flera sätt tycks stå emot varandra på ett liknande sätt. Den säger bland annat att lagen (eller bokstaven) dödar men anden ger liv (2 Kor 3:6). Lagen behövs, den är till för att ge insikt om synd (Rom 3:20), och om vårt behov av nåd, men det är en insikt som dödar. Det kristna livet har ofta beskrivits som en död från ”denna världen” för att uppstå som Jesus till något nytt. Jag trodde fram tills dess att min uppgift som kristen var att predika idéen vilket då var lika med lagen, vad som var synd, men insåg att det Jesus snarast gjort och kallat mig till var att först möta människorna, och älska dem som han älskat oss alla (Joh 15:12).

Men då kommer frågan, är vi inte kallade att förändra världen? Det framtida fascist-England som V levde i skulle inte förändrats om det inte var för någon som V. Behöver vi inte också en sund politik? Var inte Jesus också Idealist, och behöver vi inte idén fortfarande för att något ska hända? Som jag sa så gillar jag grymt mycket hur filmen lämnar svaret rätt öppet. Vi behöver kanske Idéerna, precis som vi behöver lagen, men vi måste veta att det är en eld som förtär, att de bringar död… men som kristen så är döden en nödvändig väg till uppståndelsen och det nya livet.

Det var V för Vendetta som förde in mig i något mer politiska tankar, den anarkistiska ideologin som portresteras där (främst i serierna) är något annat än den politik jag vanligtvis hört talas om i den frikyrkovärld jag växte upp i. Den politik som presenteras förenklar inte – utan gräver djupare i de psykologiska, religiösa, filosofiska tankar, upplevelser och känslor som formar våra liv.

Josef

PS: en annan presentation här, och tankar som påminner om detta här.