Har ni tänkt på uttrycket att stirra sig blind på något. Jag tycker att det är ett fantastiskt träffande uttryck, man tittar och tittar, och vill så gärna se något så man faktiskt blir blind för det. Liksom så ofta så har det vi gör som konsekvens att det motverkar sitt eget syfte. Jag tror att våra liv är fulla av sådana företeelser. Därför är det nödvändigt att ibland ta ett steg tillbaka och betrakta sina vardagliga föreställningar. Jag tänkte skriva ett par inlägg som bearbetar några kärnor i ambitionen med bloggen här.
I det föregående inlägget skrev jag om hur vi föds in i världen och sen lär oss att förstå den, och ville med det säga att vi erfar och sen förstår vi, fram tills vanan uppstår, då blir vi blinda för erfarenheten. Att mogna skulle kunna beskrivas som när vi bryter vanorna som gör oss blinda och återtar ansvaret för våra liv – vi förstår att livet, systemet, världen (…) inte är i sig själv givna utan att vi alla är med och skapar dem.
Ett exempel som jag tror att det är nyttigt att gå tillbaka och ompröva är vad var det egentligen är som är så revolutionerande med Jesus undervisning? En tanke som jag slagits av på sistone är att jag ofta tittat för mycket i bibeltexten efter vad Jesus säger, och missat poänger i vad han gör. Om man vistas ett tag i kyrkliga kretsar så dröjer det inte länge innan man hör en predikan över hur bra det var att Jesus umgicks med och var vänligt inställd till de utsatta, som tullindrivare och kvinnor och att han skällde ut fariséer.
Länge har jag enbart känt igen fariséerna som ”the bad guys” men så började jag identifiera mig med fariséerna, och det inte bara i en vacker men falsk ödmjukhet. Jag insåg att de precis som jag trodde på Gud, på hans givna ord, och de gjorde sitt yttersta för att leva upp till buden. Lagen/bokstaven dödar står det, och jag upplevde verkligen hur lagen och idéerna faktiskt hade en dödande inverkan på mig. (Jag har skrivit mer om det här)
Dogmer gör oss blinda för människan. Att försöka följa Jesus genom att gå upp i hans undervisning är att stirra sig blind, som hans efterföljare vi är först och främst kallade att älska, och det kräver att vi ser människan.
Att se människan kan upplevas som en väldigt enkel livsregel, men jag ser djup bakom den som ger mig svindel
Detta blir ett lite längre inlägg för att fira den 5e november, och min egen berättelse som hör till det datumet. Våra ritualer är en stor del i den mening vi ger till vårt liv, och en av mina senare ritualer är att minnas den 5e november, som kallas ”Guy Falkes day” i Storbritannien, men där firar de dagen av rätt annorlunda skäl. Jag firar dagen för att minnas den upplevelse jag fick när jag såg filmen V för Vendetta, och det jag gick igenom vad jag ser som en grundläggande kursändring.
Jag var i en period av sökande av värderingar, kvällen innan jag såg filmen hade jag pratat länge med en av mina bästa vänner, som efter 7 års vänskap uttrycker något i stil med ”jag känner dig inte.” Det var smärtsamt, men jag lyckades att inte ta det allt för personligt, utan försökte förstå vad det berodde på, och då gav det ett nytt ljus på det liv jag hade levt tills dess. Det som hade varit viktigast för mig var kristendomen som en idé eller ett ideal. Min bäste vän kände mig inte… men det mest hemska var egentligen att jag inte kände mig själv. Jag blev som det jag tillbad… det vill säga en idé. Det var i de tankarna som inledningsmonologen slog mig som en liten jolle slås av en ny stormvind på havet, och jag tvingades in i en ny kurs, (hör monologen här)
Monologen satte ord på en konflikt mellan idén och människan. Att följa Jesus är först och främst att älska, det visste jag. Monologen säger att idéer inte älskar… och det klingade av sanning i mig. För att älska måste man vara människa. Jag hade lyssnat så mycket på vad Jesus sa, och sett så mycket på de mirakler han gjorde så att jag, precis som fariséerna, missade själva poängen, vad han menade. Det verkligt mirakulösa han gör är att möta människorna, och att bli/vara människa. (I detta fall blir det tydligt att det jag menar med människa egentligen är bredare, det handlar om att bli ett Jag i Bubersk mening, en levande person, subjekt, eller ego-cogito i Husserlsk mening.)
Johannes evangelium första ord säger att ordet blev kött, man skulle kunna säga att logos blev carnie , för mig stavades det att idéen blev människa. Att vara kristen hade för mig fram tills dessa varit att tro på en idé, och försöka leva upp till idealet den föreskrev, det nya som kom, att bli människa, kunde inte ske genom att ändra idealet, eller genom att se en ny idé, det behövde gå djupare.
Man kan se hela filmen i ljuset av konflikten mellan idealism och mänsklighet, men något som jag uppskattar är att den inte ger ett entydigt svar, den öppnar upp för frågor, och lägger för och emot, den vill inte skriva tittaren på näsan och berätta hur ”det egentligen ligger till” som så många andra filmer. Under filmens gång upptäcker man karaktären V, men man ser aldrig hans ansikte, han har blivit så mycket idé och är knappt människa längre. V presenterar en logik av orsak och verkan, att han har formats av vad han benämner som ”monstruösa handlingar” och Evey svarar i hans egen logik att då måste de ha skapat ett ”monster.”
Evey däremot framträder som i högsta graden mänsklig. Hon rakas och avkläds när V utsätter henne för samma sak som han själv genomlevt, där det blir uppenbart hur hans idéer har gjort honom oförmögen att möta henne och den verklighet hon lever. Men hon kan älska honom, hon gör med honom det han själv inte kan göra, hon gör honom (nästan) till människa. Men han offrar sig ändå för idéen, och det förändrar nationen, det förändrar livet och ger frihet till miljontals människor. Samtidigt accepterar han att han inte an vara med att bygga upp ”det nya” som kommer efter hans kupp. Han är en del av det gamla systemet, precis som en revolution alltid bär det system det reagerar mot.
Bibeln undervisar om lagen och anden, vilka på flera sätt tycks stå emot varandra på ett liknande sätt. Den säger bland annat att lagen (eller bokstaven) dödar men anden ger liv (2 Kor 3:6). Lagen behövs, den är till för att ge insikt om synd (Rom 3:20), och om vårt behov av nåd, men det är en insikt som dödar. Det kristna livet har ofta beskrivits som en död från ”denna världen” för att uppstå som Jesus till något nytt. Jag trodde fram tills dess att min uppgift som kristen var att predika idéen vilket då var lika med lagen, vad som var synd, men insåg att det Jesus snarast gjort och kallat mig till var att först möta människorna, och älska dem som han älskat oss alla (Joh 15:12).
Men då kommer frågan, är vi inte kallade att förändra världen? Det framtida fascist-England som V levde i skulle inte förändrats om det inte var för någon som V. Behöver vi inte också en sund politik? Var inte Jesus också Idealist, och behöver vi inte idén fortfarande för att något ska hända? Som jag sa så gillar jag grymt mycket hur filmen lämnar svaret rätt öppet. Vi behöver kanske Idéerna, precis som vi behöver lagen, men vi måste veta att det är en eld som förtär, att de bringar död… men som kristen så är döden en nödvändig väg till uppståndelsen och det nya livet.
Det var V för Vendetta som förde in mig i något mer politiska tankar, den anarkistiska ideologin som portresteras där (främst i serierna) är något annat än den politik jag vanligtvis hört talas om i den frikyrkovärld jag växte upp i. Den politik som presenteras förenklar inte – utan gräver djupare i de psykologiska, religiösa, filosofiska tankar, upplevelser och känslor som formar våra liv.
Josef
PS: en annan presentation här, och tankar som påminner om detta här.
