Den senaste tiden har Harry Potter febern tagit över här hemma igen inför ”den första delen av den sista filmens” biopremiär. Det är rätt skönt att låta sig dras in i fantasyvärlden igen, och låta någon annan vara tankarnas författare. Jag gör rätt så mycket mekaniskt klassificeringsarbete nu så sagan gör att jag kan hålla ut längre i det tråkiga arbetet.
Macy Halford reflekterar över den delade kristna meningen i The New Yorker,och belyser en rad av böcker som getts ut av kristna författare. De finns både en uppsjö av dem som förfärar sig över hur ”evangeliet förvrids” och ”satanism övertar ungdomen,” och hur andra uppmanar till att använda Harry Potter för att sprida ett kristet budskap. På något sätt tycker jag att det komiskt hur kristna behöver ta ställning, t.o.m. Vatikanen försöker, men velar där de brukar vara snabba till dogmatiska uttalanden. På något sätt är det lite komiskt när Rowlings ”kommer ut” som kristen nu när böckerna är klara – hon ville inte att slutet på Harry Potter skulle avslöjas genom hennes tro på nytt liv genom död, offer och uppståndelse.
Jag tycker att den arketypen som ligger så djupt i oss tar ett utmärkt uttryck i Harry Potters berättelse.
Kritiken mot Harry Potter verkar koppla böckerna till lite vad som helst, att dödsätarnas renblodslära skulle ge böckerna en underliggande sionism är kanske den mest underliga, anspelningarna till andra världskrigets brott mot mänskligheten är tydliga, men menar man då att det faktiskt är rätt att tänka i termer av renblodighet?
”J.K. Rowling” eller Joanne Murray som hon egentligen heter höll ett fantastiskt tal som går att se på TED, och det är vackert hur hon betonar värdet av att misslyckas och att ha fantasi till världens antagligen formella intellektuella elit: avgångseleverna på Harvard. För mig gav det ett nytt, och faktiskt ett ännu vackrare bild av var Harry Potter fenomenet har sina rötter.
