Att stirra sig blind

Har ni tänkt på uttrycket att stirra sig blind på något. Jag tycker att det är ett fantastiskt träffande uttryck, man tittar och tittar, och vill så gärna se något så man faktiskt blir blind för det. Liksom så ofta så har det vi gör som konsekvens att det motverkar sitt eget syfte. Jag tror att våra liv är fulla av sådana företeelser. Därför är det nödvändigt att ibland ta ett steg tillbaka och betrakta sina vardagliga föreställningar. Jag tänkte skriva ett par inlägg som bearbetar några kärnor i ambitionen med bloggen här.

I det föregående inlägget skrev jag om hur vi föds in i världen och sen lär oss att förstå den, och ville med det säga att vi erfar och sen förstår vi, fram tills vanan uppstår, då blir vi blinda för erfarenheten. Att mogna skulle kunna beskrivas som när vi bryter vanorna som gör oss blinda och återtar ansvaret för våra liv – vi förstår att livet, systemet, världen (…) inte är i sig själv givna utan att vi alla är med och skapar dem.

Ett exempel som jag tror att det är nyttigt att gå tillbaka och ompröva är vad var det egentligen är som är så revolutionerande med Jesus undervisning? En tanke som jag slagits av på sistone är att jag ofta tittat för mycket i bibeltexten efter vad Jesus säger, och missat poänger i vad han gör. Om man vistas ett tag i kyrkliga kretsar så dröjer det inte länge innan man hör en predikan över hur bra det var att Jesus umgicks med och var vänligt inställd till de utsatta, som tullindrivare och kvinnor och att han skällde ut fariséer.

Länge har jag enbart känt igen fariséerna som ”the bad guys” men så började jag identifiera mig med fariséerna, och det inte bara i en vacker men falsk ödmjukhet. Jag insåg att de precis som jag trodde på Gud, på hans givna ord, och de gjorde sitt yttersta för att leva upp till buden. Lagen/bokstaven dödar står det, och jag upplevde verkligen hur lagen och idéerna faktiskt hade en dödande inverkan på mig. (Jag har skrivit mer om det här)

Dogmer gör oss blinda för människan. Att försöka följa Jesus genom att gå upp i hans undervisning är att stirra sig blind, som hans efterföljare vi är först och främst kallade att älska, och det kräver att vi ser människan.

Att se människan kan upplevas som en väldigt enkel livsregel, men jag ser djup bakom den som ger mig svindel

”TCK” och den lilla döden

Varje gång jag har flyttat har en del av mig dött, hörde jag mig själv säga i ett samtal en gång. Det är fascinerande vad samtalet kan få fram för kunskaper, jag har ofta undervisat mig själv på det sättet… det är bara att erkänna att jag lär mig mest när jag pratar själv… eller att vi är så funtade att vi upptäcker oss själva i mötet med någon annan.

Just då, när jag hörde mig säga det där, pratade vi om ”TCK”-fenomenet: ”Third Culture Kid,” tredje kulturens barn. Det är ett begrepp som kommit ur någon slags akademisk/sociologisk bearbetning av situationen vissa av oss hamnar i när föräldrarna flyttar till ett annat land, och uppväxten sker med en kultur inom familjen i den privata sfären, och en annan kultur utanför i den offentliga sfären, – i samhället, och de möjliga privata sfärer som uppstår med vänner. Poängen är att den kultur TCK’aren tillhör inte enbart är en sammanblandning av de båda kulturerna utan det skapas en ny, en tredje kultur.

Men det är några andra aspekter som är vanliga i samband med ”TCK’are,” de har flyttat många gånger, ofta långt och mellan olika länder. Det är en rätt så speciell erfarenhet, att dras upp som en planta, med alla rötter, och planteras om i en annan jord. Efter ett par gånger är det lätt att vänja sig vid det, att inte låta sina rötter tränga ner i marken, för insikten är så djupt av att snart kommer jag ändå bara rotas upp, och ju djupare jag grävt desto mer ont kommer det att göra. Därför är frestelsen att låta vänskaperna bli ytliga.

Å andra sidan så har de ofta en djup liggande inställning att vänskapen är kort så det är lika bra att göra så mycket som möjligt av den så fort som möjligt – hoppa över kallpratet och kom till det viktiga. Därför brukar nog TCK’are upplevas rätt så positivt, de är duktiga på att ta kontakt snabbt, och har lärt sig att bli vän snabbt. De har ofta också lärt sig att det finns väldigt olika sätt att se världen på, väldigt olika sätt att vara på, och de har tvingats öva på att anpassa sig till andra – och det uppskattas ofta.

Låter det motsägelsefullt?Det är det kanske, men det är en upplevelse som är rätt stark för mig: Det går att bli nära och personlig vän snabbt, men det finns en inre mark som man behöver en vän med en gemensam historia för att beträda.

Ungefär som jag lärde känna den död jag upplevt i varje farväl först när jag hörde mig berätta om den för en vän så behöver vi vänner som förstår vad som ligger bakom orden för att lära känna våra inre marker. Den död jag upplevde var egentligen sorgen efter för många farväl och över en ensamhet. Ett av prisen var vidder av outforskad mark inom mig.