I ett fortsatt försök att vara konstruktiv i förhållandet till församlingen och dess kultur så som jag upplever den, hoppas jag komma fram till det som i grunden kan sammanfattas med det namn jag gett till bloggen. Jesus talar ofta om hur vi möter honom, eller hjälper honom när vi hjälper ”en av dessa minsta,” en ”nästa” eller en ”broder.” Efterföljelsen som konkretiseras i att älska istället för att låta sig uppgå i en andliga aktivitet som egentligen ofta innebär att vi blundar… vi stänger ögonen för omvärlden och människorna i vår omgivning.
Buber konkretiserar detta på ett fantistiskt sätt. Det berättas att hans andlighet fick en radikalt ny vändning efter att en man kom och bad om rådgidning hos honom, och Buber kom precis från ett starkt andligt möte och var så uppfylld av det att han inte mötte mannen, eller kunde lämna sin egen värld för att förstå vilka råd mannen behövde. Manen gick därifrån och tog sitt liv.Hur ofta har inte jag varit så uppe i mina egna ideal och min egna andliga vandring att jag tappat förmågan att möta Kristus inför mig!
Buber ger att människan har två grundord, jag-det och jag-du. Vi har två grundläggande sätt att förhålla oss till det vi möter det är antingen som en sak, ett objekt, eller som en person ett subjekt. Poängen är att vi har en tendens att förhålla oss även till människor i jag-det termer, när vi möter varandra inom de kategorier som vi indelar oss i, eller med några kvalitéer eller vad som helst som inte är ren person. Detta gäller även förhållandet till Gud, vi ”fördetligar” honom till att vara en hjälp, frälsare eller någon annan sak som egentligen är mindre än personen som vi kan uppleva i mötet.
Det är just mötet som är den heliga platsen där det mystiska kan hända, det är i ett levande ögonblick som vi eventuellt kan bevittna miraklet att möta en annan person. Jag tror att leva i Jesu efterföljelse handlar om att lära sig att se människan inför sig, se Kristus i den människan, och där blir vi mer hela människor, Gud blir mer verklig för oss och i världen.
