Jag har gått och burit på samtalen, på ”fyrke-debatten” och tankarna maler, jag hoppas ni har tålamod med att jag ältar lite här också. Anledningen, tror jag, till att den blivit så stark för mig är att den sammanfaller med min personliga kamp med hur jag ska förhålla mig församlingen, jag frågar hur jag är kallad att älska Kristi kropp; vad och var jag tror att denna kropp egentligen är. I denna personliga kampen blir jag ofta oerhört provocerad av det fenomen som Jonas kallade Fyrke.
Vad är det då i mötet med karikatyrisk fyrke-tro som får mig att behöva bita mig i tungan så att inte mina känslor svallar och att jag går in i ett samtal som jag inte vill gå in i, och försöker svara på frågor som jag tycker är felställda? Och jag funderar vad det är i mina resonemang som får så många att reagera med att döma ut mig i kommentarfälten som ”flum-heretiker.”
Det är för att det ligger nära mitt hjärta som jag blir provocerad. Det påminner mig om ett liv med en liten Gud, som är reducerad till ett föremål för min egen åsikt. Det påminner mig om de murar jag byggde upp som hindrade mig att möta människor på riktigt som inte tror som jag, och hur de hindrade mig att identifiera mig med ”dem,” vilket är nödvändigt för att vi ska mötas. Jag var först och främst kristen och det gjorde alla som inte var det till främlingar, men när jag är människa, precis som alla dessa andra, som också upplever det materiella och det andliga, och vi är samma varelser, i samma behov av räddning, då utmanas min tro på nytt. Jag upplever att min tro har blivit starkare sen jag vågade öppna mina av dogmerna stängda dörrar till min nästa – först då anar jag mer vad kärleksbudet egentligen går ut på.
Debatten har blivit svårare sen Stefan med flera har identifierats som fyrkar, då blir den kultur, det fenomen, den idé eller det sätt att tänka och leva kristendom på som jag reagerar på och den kritik jag framför lätt uppfattad som personangrepp. Men jag känner varken Stefan eller några av de andra som identifierats offentligt som Fyrkissar så jag vet inte hur det är ställt med deras efterföljelse och jag är inte intresserad av att döma dem. Debatten har också blivit svårare sen Jonas staplade upp sin egen relation till dogm-paketets för då gled intresset tillbaka till att handla om dogmernas innehåll, inte deras natur… vilket egentligen bekräftade Jonas tes.
En annan reaktion på inläggen är att dessa fyrke-nissar och fyrke-lisor som jag tycks anklaga (fast jag inte vill) inte finns, att man inte mött dem som bara ser kristendomen som en åsikt, skönt säger jag i så fall, men jag känner mig ändå hotad av den sekularisering som har ett förhållningssätt till tron som ett åsikt, och bygger murar mellan människor som är av ondo.
