Den institutionella församlingen

Igår skrev jag om den imaginära gemenskapen, ett steg vidare i den tanken är att tänka i termer av en institutionell församling. Institutionell teori är rätt spännande i ambitionen att analysera vilka social strukturer som avgör våra mer eller mindre medvetna beteenden. Det är även det främst en studie av organisationen av ”nationella gemenskaper” men det sätt i vilket gemenskapens kultur definierar en människa är helt klart överförbara till idéen av en församling. Jag är inget proffs i ämnet, men planerar att läsa in mig mer.

Att säga att en gemenskap är imaginär är egentligen att säga att det egentligen inte är en gemenskap, det är en pseudo-gemenskap, något annat… men vad? Att beskriva församlingen som en institution är att beskriva den som en kultur som bestämmer normer och värderingar, beteenden och tankebanor på ett nästan mekaniskt sätt för dem som är insitutionaliserade. Institutionen står också i motsättning till den människans själv-styre eftersom institutionen passiviserar henne.

Institutionen är på många sätt en representation av församlingen som är obiblisk även om den i många sociologiska analyser skulle vara en insitution hur man än vände och vred på det. I grunden är institutionen en idé av ett kollektiv som mekaniseras så att människan försvinner. Men att försöka leva församling i Kristi efterföljelse är något annat, och de metaforer som beskriver församlingen, som kroppen, eller de heligas gemenskap är något väldigt annorlunda.

Sammanhanget där jag främst upplever institutionaliseringen av församlingen är i anställningen och avlöningen av pastorer, och hur vi hanterar pengar eller kollekten. Även om vi kan tänka att församlingen är ett vi, ett kollektiv så är det närmare nationens vi till vilket vi betalar skatt. Det är en mekaniserad process och relationen mellan givande och vad som händer med pengarna blir mer och mer abstrakt.

Institutionaliseringen är i grunden det mänskliga tänkandets slut, det är en mekanisering av livet. Hannah Arendt menar att detta tänkandets slut är just vad som är ondska (jag ska skriva mer om det senare). Men jag tror att det är nödvändigt att vi försöker upphäva mekaniska automatiker i församlingen, och att vi kan ta ansvar som personer i församlingen.

När gemenskapen blir imaginär

Jag senaste dagarna har jag publicerat en liten serie om det som jag kallar ”frikyrkokulturen” det är nog främst en bearbetning från min sida, men nu tänkte jag komma till en tanke som jag tror är viktig för vad jag tänker mig att frikyrkan är idag, en imaginär gemenskap.

Problemet i det moderna samhället är  massifieringen (Hannah Arendts underbara analys). Kvantiteterna eller antalen har växt till proportioner som är helt ovöverskådliga, vi kan inte greppa dem. Benedikt Andersson skrev om nationer som ett exempel av det, och kallar dem imaginära gemenskaper. De flesta av jordens invånare definieras idag av en nationell tillhörighet, detta trotts att en nationell tillhörighet egentligen är en väldigt underlig företeelse… sett lite utifrån, den politik, den geografi, och de kulturella gränser som vi tror bestäms av nationella gränser är egentligen mycket lösa. Sverige och andra väst-nationer  är faktiskt rätt så speciellt i sin monokulturella norm och själva begreppet nation som föddes under kolonialismen är rätt så underligt. Men Andersson beskriver nationerna som imaginära gemenskaper och jag tänkte låna det till förståelsen av frikyrkan.

Dunbar med det spännande epitetet nevro-antropolog, presenterade en teori som fick hans namn, ”Dunbar’s number” om att vår hjärna bara kan hantera gemenskaper upp till en viss kvantitet, han brukar säga 150 plus minus 50. Han menar att han funnit denna siffra genom att studera gemenskaper kring stammar, byar osv. över tid och rum.

Jag tror att människan i grunden är dialogisk. Vi blir till i samtalet. Dels tror jag att vår medvetandeström är en dialog, det vill säga att det vi upplever och tänker sker i svar på intryck och tidigare erfarenheter gestaltade i våra tankeröster. Men jag tror också att vi blir till i mötet med andra. Det är inte bara hur den andre upplever oss och reagerar/svarar oss som skapar oss, det är också i gemenskapen, när ett ”vi” uppstår som vår identitet blir till och  förändras. Tillhörigheten till ett ”vi” är en av de djupaste markörerna för vår identitet. Ett ”vi” uppstår alltså i en gemenskap, det är också där kärleken blir till, därför tror jag att gemenskapen är helig.

Jag tror att gemenskap är en nödvändighet för att leva i Kristi efterföljelse, men i en imaginär gemenskap blir även efterföljelsen imaginär. Att de flesta frikyrkor är imaginära gemenskaper är uppenbart eftersom de inte är gemenskaper i ordets heliga bemärkelse, det är inte den helgade plats där människor möts på riktigt.

Den kristne och arbetet

NOD senaste skrift om arbete var något konfunderande. Även om det precis som Jonas skriver är välformulerat och något överslätat så  gav det en tvetydig bild av denna arbetslinje som vår nation verkar upptas i.

I dessa frågor inser jag hur djupt influerad jag är av Hannah Arendt. Hon gör en uppdelning av människans ”görande” i tre klasser, arbete, tillverkning och handling. Arbete är den mest grundläggande formen av aktivitet, det är förlängningen av kroppens organiska utbyte med naturen för sin fortsatta överlevnad, det är produktionen av konsumtionsprodukter (ursprungligen föda), det är det nödvändiga onda som vi har från förbannelsen i syndafallet. Arbetets syfte är produktion för konsumtion för överlevnad.

Tillverkandet är människans våld mot naturen som skapar ”världen.” Det är ett görande som tar eller bryter material från naturen för att skapa av verktyg och miljöer enligt våra syften – t.ex göra den till en bekvämare och mer praktisk plats för vårt liv. Tillverkandets syfte är i grunden färgat av ett mål-medel tänkande, att göra något för att nå ett mål. Arbetet är mer primitivt än tillverkandet, det är så att säga den lägsta formen av aktivitet, den som hörde slavarna till i det gamla grekiska samhället. Tillverkningen var hantverkarnas gärning.

Men handlingen var den högsta formen av ”görande” det hörde till de fria männen i den grekiska världen, och syftade till odödlighet genom att bli ihågkommen av kommande generationer. Handlingen hände i den mellanmänskliga sfären, det är den som definierar det ”politiska” och består främst i meningsskapande, antingen genom ord, språk men ett språk som är djupt förknippat med görandet.

Problemet i vårt moderna mass-samhälle som uppstått sen den industriella revolutionen är att allt vårt görande blivit arbete och konsumtion. Vi skriver, talar och bedriver politik som ”arbete” för att överleva, och vi konsumtionen inte bara föda, utan det som tidigare var tillverkande, skor, lägenheter osv. Vi brukar knappt längre vi förbrukar. Böcker, tankar, ja kanske tom utbildning är saker som vi konsumerar snarare än de själ-formande handlingarna som var de fria männens sysselsättning i grekernas samhälle enligt Arendt.

I väldigt sammanfattade drag är det så Arendt sammanfattar vårt samhälles sjukdom. Jag tycker att det ger ett nytt ljus över vår relation till ”systemet” denna ”världen” som kristna, och det lidande och de orättvisor som hör till det. Det står att vi ska leva i världen men inte av den, det står att vi inte ska älska den… men vad betyder det för ”den kristnes” relation till arbetet?

Odödligheten och evigheten som kristendomen presenterar den är två helt olika saker. Arendt presenterar det kristna tänkandet som i grunden i en världsfrånvändhet, eftersom vi har siktet ställt på ett efterliv snarare än en inomvärldslig ihågkommelse. Det tycker jag borde ge NOD lite mer pondus till samhällskritik, dels att genomskåda den rådande politiska diskursen om ”arbete/jobben” som den magiska lösningen på alla problem, från integration till sociala och psykosomatiska sjukdomar. Det jag skulle vilja ha sett var några skapare ord om är hur djupt vi låter oss bindas till denna världen när våra liv och vår identitet kopplas till arbetet. Jag tror att vi bland annat bör vara mycket noga med att inte låta arbetet och denna världen bli det som definierar/identifierar oss.

Offentligt, Privat, Socialt och vem är Jag?

Jag skulle kunna kalla mig Arendtian… jag gillar Hannah Arendt grymt mycket. Jag skulle just nu kunna kalla mig Husserlian, han hade grymma idéer om vetande och filosofi. Foucaultian är kanske att sträcka sig lite långt, jag har inte läst honom så mycket även om det jag läst och hört är inspirerande. Man skulle kunna kalla mig fenomenolog, men det kanske är mer profession än identitet…

Men vem är Jag som skriver denna bloggen annars?

På ett sätt kanske det är lite motsägelsefullt att jag tänker värna om mötet, om hur viktigt det är att mötas som verkliga människor, men inte lägger ut en mer explicit beskrivning och berättelse om mig själv här, eller i varje fall skriver ut mitt fullständiga namn. Antagligen så kommer man kunna söka sig fram till vem jag är om man verkligen vill utifrån denna bloggen, det jag skriver och vad som händer, men jag kommer att vilja hålla viss distans här också. Därför presenterar jag mig som ”Josef” och kommer att vara rätt så personlig och rak i många berättelser och hur jag delar tankar, men försöka hålla gränsen för det privata markerad, och framför allt undvika det ”sociala.”

Jag är också väldigt tveksam till den form av kontroll det kan leda till, inte minst med den extrema koll vår stat kan ha på oss här i Sverige, med personnummer och all ”information” om oss som det ger. Den anonymiteten jag då väljer hoppas jag inte ska ge upphov till en sänkt nivå på samtalet.

Dels så tror på att ett möte inte sker på detta sättet, med det mått av offentlighet den här formen (bloggen) bygger på. Hannah Arendt har en fantastisk analys av den offentliga sfären, den privata sfären och detta underliga som vi kallar ”det sociala” i sin bok Människans Villkor, Vita Activa. Det är resonemang som är kapitel långa, men jag ska trots det gå in lite mer på dessa dimensioner vid senare tillfällen, men jag rekommenderar varmt en läsning av hennes skarpa analyser.

Det jag menar är att vi behöver det offentliga rummet, men det är och ska vara skilt från ett privat rum. De nya sätten att blanda det offentliga och det privata, som med Facebook och allt möjligt vi kan söka på oss själva på internet är skrämmande. Redan tror jag att ”det sociala” vi kan prata om är en sjuklig sammanblandning av det privata och det offentliga som är destruktivt. Jag menar inte att vara utvecklings-pessimist i detta fallet, offentliga samtal som skapas i och med dessa bloggar och kommentarer på nyheter är revolutionerande och för det mesta positiva… men kanske inte de vi förväntar oss, de kanske snarare befäster den privata sfären: