Är facebook panoptikon?

Jag går runt och funderar på de olika sfärerna. Det känns som att det är något i den uppdelningen av våra liv som kan sätta ord på en del av min egen livs-värld som jag känner skaver. Det var i läsningen av Hannah Arendt mina tankar satte igång. Hon öppnade en frågeställningen om vi inte sammanblandat sfärerna på ett rätt underligt sätt i vårt moderna samhälle, och frågade om inte den sociala sfären är en sammanblandning av det privata och det offentliga som har väldigt negativa sidor.

Det är intressant i sammanhanget att de ”sociala medierna” växer så explosionsartat. Men vad händer med oss när alla våra ”vänner” kan följa våra tankar, se våra bilder och kontakta oss hela tiden? vad händer med våra tankar, vårt privatliv, och vad händer med det offentliga? Jag halkade in på en blogg här om dagen som frågade om inte facebook egentligen var en panoptikon:

”…there is an interesting connection between Foucault’s idea of self-surveillance—his panopticon—and the curation of one’s identity online. The basic idea behind Foucault’s metaphor of the panopticon is that we have all internalized methods of regulatory discipline and that we orient ourselves in accordance with structures of regulation based on these internalized ideals rather than a real threat of external discipline…”

Det är fascinerande hur vår vilja att kommunicera och de fantastiska tekniska lösningarna inbjuder oss att alltid vara sedda, alltid ses, och sen  internaliseras och bli tvingande. Det är ju egentligen inte så konstigt de tekniska möjligheter att sträcka oss bortom vårt naturliga räckhåll skapar nya själv-regulativa beteenden, men vad sker när mitt privata ”ansikte” blir mer och mer offentligt? kanske förlorar vi både familjen – det privata(?) och politiken – det offentliga(?).

Läs hela inläggen, de är korta och bra! Del 1 och Del 2

Sak-frågan och språk-frågan

Fyrkedebatten har kommit in i en andra andning efter ett par dagars tystnad, de främsta aktörerna har skriver ungefär samma saker igen, men något vässade. Jonas kopplar nu tydligare sitt ställningstagande till sin politiska slutsats att tron leder till ett anarkistiskt förhållningssätt till makten, Stefan försvarar sig, och Carl-Henrik påpekar åter att debatten handlar om något annat.

Jag vet inte om parterna kan komma närmare varandra, eller något nytt kan födas i sammanhanget, jag vet inte heller om jag någonsin trodde att de skulle förstå varandra eftersom det känns som att de talar olika språk. Men det är ändå väldigt spännande på ett sätt att de tänker tro så olika, och att både Stefan och Jonas är väldigt inriktade på en kritik av den kristenhet de ser, med en speciell spets i att de önskar mer ”action.”  De förespråkar båda en mer radikal tro, men de har väldigt olika sätt att tänka radikalitet.

Jag blir något nedslagen när jag tänker på språk-frågan, att de inte förstår varandra, men mer optimistisk när jag tänker på sak-fråga, båda vill verkligen följa Jesus. Därför skulle jag gärna vara med på det möte mellan dem där de samtalar om vem denne man är, och hur vi gör verkstad av att följa honom, men jag skulle vara tämligen ointresserad av att vara med på en träff där de diskuterar ”fyrke.”

Uppdatering, Stefan flippar ur och kallar Jonas Sektledare, jag blev faktiskt riktigt överraskad att han förstod språket så dåligt och att han har så dålig koll på Jonas. Om Jonas är ledaren var är då sekten?

Finns det verkligen fyrkianer?

Jag har gått och burit på samtalen, på ”fyrke-debatten” och tankarna maler, jag hoppas ni har tålamod med att jag ältar lite här också. Anledningen, tror jag, till att den blivit så stark för mig är att den sammanfaller med min personliga kamp med hur jag ska förhålla mig församlingen, jag frågar hur jag är kallad att älska Kristi kropp; vad och var jag tror att denna kropp egentligen är. I denna personliga kampen blir jag ofta oerhört provocerad av det fenomen som Jonas kallade Fyrke.

Vad är det då i mötet med karikatyrisk fyrke-tro som får mig att behöva bita mig i tungan så att inte mina känslor svallar och att jag går in i ett samtal som jag inte vill gå in i, och försöker svara på frågor som jag tycker är felställda? Och jag funderar vad det är i mina resonemang som får så många att reagera med att döma ut mig i kommentarfälten som ”flum-heretiker.”

Det är för att det ligger nära mitt hjärta som jag blir provocerad. Det påminner mig om ett liv med en liten Gud, som är reducerad till ett föremål för min egen åsikt. Det påminner mig om de murar jag byggde upp som hindrade mig att möta människor på riktigt som inte tror som jag, och hur de hindrade mig att identifiera mig med ”dem,” vilket är nödvändigt för att vi ska mötas. Jag var först och främst kristen och det gjorde alla som inte var det till främlingar, men när jag är människa, precis som alla dessa andra, som också upplever det materiella och det andliga, och vi är samma varelser, i samma behov av räddning, då utmanas min tro på nytt. Jag upplever att min tro har blivit starkare sen jag vågade öppna mina av dogmerna stängda dörrar till min nästa – först då anar jag mer vad kärleksbudet egentligen går ut på.

Debatten har blivit svårare sen Stefan med flera har identifierats som fyrkar, då blir den kultur, det fenomen, den idé eller det sätt att tänka och leva kristendom på som jag reagerar på och den kritik jag framför lätt uppfattad som personangrepp. Men jag känner varken Stefan eller några av de andra som identifierats offentligt som Fyrkissar så jag vet inte hur det är ställt med deras efterföljelse och jag är inte intresserad av att döma dem. Debatten har också blivit svårare sen Jonas staplade upp sin egen relation till dogm-paketets för då gled intresset tillbaka till att handla om dogmernas innehåll, inte deras natur… vilket egentligen bekräftade Jonas tes.

En annan reaktion på inläggen är att dessa fyrke-nissar och fyrke-lisor som jag tycks anklaga (fast jag inte vill) inte finns, att man inte mött dem som bara ser kristendomen som en åsikt, skönt säger jag i så fall, men jag känner mig ändå hotad av den sekularisering som har ett förhållningssätt till tron som ett åsikt, och bygger murar mellan människor som är av ondo.

Postmodernismen kanske varken är ny eller farlig

Ännu ett lite för lång och något teoretiskt inlägg, jag ska försöka skärpa mig…

Brukar du också höra kristna som förfasar sig om postmodernismens allvarliga hot och ungdomens förfall i subjektivism? Jag känner ofta att dessa uttalanden är ensidiga, många vet i varje fall inte om varifrån begreppet postmodernism kommer, utan använder det som en slasktratt eller ett samlingsbegrepp för åsikter de inte uppskattar… oftast. Jag tror att ett upplevt hot från postmodernistiskt håll kan vara viktig i den debatt jag skrivit om här nyligen.

Men redan Sokrates, ca 500 före Kristus, beskrivs genom dialoger där han möter Sofisterna och diskuterar livligt, de säger till exempel att ”vad som är sant för dig är sant för dig och vad som är sant för mig är sant för mig” eller ”människan är alltings mått.” Det som är intressant är att Sokrates beskrivs i de få källor som talar om honom som inte är Platons skrifter som en Sofist.

Begreppet postmodernism myntades vad jag förstått av Jean Francois Lyotard på 70 talet, en akademiker i en franska tradition som sysslade med att analysera vetenskapen och teknikens plats i samhället. Han var bjuden till en konferens och skrev snabbt och något pliktskylldningt ihop ett papper som han inte var särskilt nöjd med som kallades ”det postmoderna tillståndet,” det är nu till hans eget förtret den text han blev mest känd för.

Sen dess har begreppet utvecklats, men det skulle vara svårt att kalla det en skola eftersom de är få som står för det själva och som driver teser. Det som postmodernismen kritiseras för, subjektivism och relativism, är däremot mer etablerade teoretiska strömningar, och de kanske inte behöver vara helt främmande för ”den kristna tanken.”

Om jag i väldigt grovt förenklade och schematiska drag ska presentera min lilla syn på vetenskapsteori och historia så är vi i Sverige – och i ”västerländsk kristendom” – väldigt påverkade av en anglosaxisk och/eller positivistisk syn på sanningen, där man eftersträvar ett så kallat objektivt perspektiv och man i allmänhet tror att den sanning man upplever med sinnena korrelerar (eventuellt även mekaniskt ”förbättrade” sinnesupplelser) med ”verkligheten.” När man talar om vetenskap menar man egentligen naturvetenskap, och den högsta formen uttrycks i logik och den rena matematiken. I den traditionen försöker man spika fast orden, och definiera dem så nära matematiskt exakta termer som möjligt, och man försöker bygga ”en dogmatik” och bestämma hur saker och ting ligger till och hur det är universellt och generellt.

Men det finns andra traditioner, andra vetenskaper som är djupt kritiska, vi har en kontinental tradition i vetenskapen, de fenomenologiska, hermeneftiska, existentiella, konstruktivistiska, strukturalistiska osv. traditionerna försöker förstå relationen mellan ”tinget i sig och tinget för mig.” Där ger man utrymme för att den verkligheten som jag upplever är något som är konstruerad i min erfarenhet. Man menar oftast att den kunskap vi kan få om den objektiva världen måste komma genom en förståelse av den subjektiva erfarenheten – för det är det enda vi har tillgång till. Därför måste vi förstå erfarenheten – vad orden betyder för mig och för dig – och vi måste förstå den enskilda företeelsen för att kunna bilda oss en uppfattning även om de mest generella företeelserna.

Det jag vill påpeka är att det finns väldigt lite grunder för naturvetenskapliga teoribildningar i Bibeln, kanske var det så att Gud inte tänkte att det var det som är viktigast i vår verklighetsuppfattning, det som står i bibeln, och då ska förmedla Guds sanning är främst poesi, personliga brev, profetiska tilltal till rätt specifika sammanhang och historieskildringar som inte verkar ge högst prioritet till en inre logik och följd utan till upplevelsen eller erfarenheten av Guds handlande.

Jag tror att postmodernismen utmanar ”kristet tänkande,” men jag tror inte nödvändigtvis att relativism eller subjektivism behöver stå emot en kristen efterföljelse, det är snarare intressant att se hur relativ Jesus var till den människa han mötte och hur det är svårt att grunda en tro på något annat än vår egen upplevelse. Jesus behandlade verkligen inte ”syndarna” på samma sätt som ”fariséerna” eller ”sökarna” utan han mötte dem, och älskade dem på ett sätt som var relativt till deras värld och behov. Kanske är det något mysterium dolt i den visheten som är viktigare för efterföljelsen än att försöka snärja en objektiv värld med ord som är förment fastspikade i en definitiv betydelse?

Är Fyrke en djupare sekularisering?

När debatten om Muhammedkarrikatyrerna brann som hetast blev det uppenbart att vi har så olika sätt att förhålla oss till religion i våra olika kulturer, och hur djupt sekulariseringen nått oss, och inte minst oss inom kristenheten i Sverige. För oss Svenskar är det oftast rätt så självklart att man kan kritisera en religion utan att man tar det allt för personligt, man kan rita en nidbild av Muhammed och räknar kallt med att de som tror att han är en helig profet förstår att detta är ett fritt land och man får kritisera allt, ja att man måste kritisera allt för att undvika något som vi anser vara totalitära drag i en kultur.

Gränserna mellan yttrandefrihet och respekt är en spännande men snårig debatt, men det är inte den jag inte tänkte komma in på här. Poängen är att när man kritiserar islam tar ofta en Muslim det som en personlig förolämpning, därför att i deras tradition är man inte muslim för att man har valt det, utan för att man föds som det. Religionen är inte en åsikt utan en identitet, och stora delar av den svenska kristenheten var mer eller mindre överens med det svenska samhället i övrigt. Jag förespråkar självklart inte våldsamt försvar av en kristen heder, men jag tror att vi som kristenhet faller i ett farligt dike om vi går med på den sekulariserade beskrivningen av kristendomen som åsikt. Jag förespråkar inte heller en sammanblanding mellan partipolitik och religion, men att vi söker andra alternativ.

I debatten om Fyrke har jag hört mig själv gång på gång säga att vara kristen inte är ett gäng åsikter man antar. Jag reagerar mer och mer på att kristendomen anses vara ett paket dogmer att anta, och ett antal trossatser man tror på, och att sprida kristendomen är att sprida tron på dessa sattser. Jag reagerar också på den enkla skalan mellan liberal och radikal där man bedöms efter hur radikala åsikterna är. Jag tror inte fyrke-kritiker nödvändigtvis predikar en ”urvattnad kristendom”... utan en radikalitet som går utöver att ha på icke-politiskt korrekta åsikter. Man kan diskutera dem och lyckas man övertyga någon om dem så har man ”vunnit en själ.” Men jag har nog aldrig egentligen varit med om att någon blivit kristen genom att övertygas. Ofta om någon går ”vinnande” ur en diskussion går den andra därifrån med en ilska, eventuellt sårad, och knyter näven i fickan och söker bättre argument. Debatten avslöjar också våra olika sätt att diskutera som uppstår i de olika synerna på hur viktiga åsikterna är.

I den förändring jag har upplevt har jag tröttnat på diskussionerna, men fascinerats av samtalet och dialogen. När två personer kommer från olika håll och möts så kan något hända, det är inte statiska åsikter som uttrycks, utan man aktiverar olika röster i varandras dialogiska jag. Har du tänkt på hur olika vi kan vara i olika situationer? Vi har en uppsjö av olika jag, vi har internaliserat röster från olika personer och sammanhang, och denna kör av röster som utgör vårt jag kan utvecklas och i mötet kan våra jag berikas med ytterligare en röst, om jag lyssnar på dig.

Jag funderar på om det inte är så att när vi reducerar att Jesu efterföljelse till att tro på ett antal satser, hur sanna de än må vara, så har vi blivit sekulariserade på djupet. Jag skulle vilja föreslå att följa Jesus egentligen handlar om att lära sig av hur Jesus mötte fariséerna, dem som hade en rigid världsbild, och låta sig omfamnas av den hemska tanken att ”jag vet faktiskt inte hur världen är” vilket möjliggör att verkligen möta människor som har en annan världsbild (se förra inlägget). Det gör mig också mycket mer beroende av hans offerdöd, eftersom där kommer jag i kontakt med min djupa oförmåga att möta och älska människan som kommer i min väg, nåden är då inte något jag måste tro på, en dogm, en åsikt eller en satts, utan ett liv eller en kraft jag är så hopplöst beroende av.

Att se Jesus i människan

I ett fortsatt försök att vara konstruktiv i förhållandet till församlingen och dess kultur så som jag upplever den, hoppas jag komma fram till det som i grunden kan sammanfattas med det namn jag gett till bloggen. Jesus talar ofta om hur vi möter honom, eller hjälper honom när vi hjälper ”en av dessa minsta,” en ”nästa” eller en ”broder.” Efterföljelsen som konkretiseras i att älska istället för att låta sig uppgå i en andliga aktivitet som egentligen ofta innebär att vi blundar… vi stänger ögonen för omvärlden och människorna i vår omgivning.

Buber konkretiserar detta på ett fantistiskt sätt. Det berättas att hans andlighet fick en radikalt ny vändning efter att en man kom och bad om rådgidning hos honom, och Buber kom precis från ett starkt andligt möte och var så uppfylld av det att han inte mötte mannen, eller kunde lämna sin egen värld för att förstå vilka råd mannen behövde. Manen gick därifrån och tog sitt liv.Hur ofta har inte jag varit så uppe i mina egna ideal och min egna andliga vandring att jag tappat förmågan att möta Kristus inför mig!

Buber ger att människan har två grundord, jag-det och jag-du. Vi har två grundläggande sätt att förhålla oss till det vi möter det är antingen som en sak, ett objekt, eller som en person ett subjekt. Poängen är att vi har en tendens att förhålla oss även till människor i jag-det termer, när vi möter varandra inom de kategorier som vi indelar oss i, eller med några kvalitéer eller vad som helst som inte är ren person. Detta gäller även förhållandet till Gud, vi ”fördetligar” honom till att vara en hjälp, frälsare eller någon annan sak som egentligen är mindre än personen som vi kan uppleva i mötet.

Det är just mötet som är den heliga platsen där det mystiska kan hända, det är i ett levande ögonblick som vi eventuellt kan bevittna miraklet att möta en annan person. Jag tror att leva i Jesu efterföljelse handlar om att lära sig att se människan inför sig, se Kristus i den människan, och där blir vi mer hela människor, Gud blir mer verklig för oss och i världen.

I väntan på nästa väckelse

”Det något är som inte stämmer, det är en sten i skon som hindrar världen från att vara så som den borde vara… om det bara kom någon med ett magiskt trollspö och viftade lite så skulle allt bli rätt, det skulle bli väckelse.”

Nuet upphävs i en ständig väntan på det där speciella ska hända, då, då blir det liv på riktigt. Jag har varit med i gemenskaper där jag accepterat saker som jag inte tyckt var bra bara för att jag tänkt att när väckelsen kommer så ordnar det sig. När Anden faller blir allt enligt mina ideal…

”Om vi bara bad mer, eller evangeliserade mer, eller bara gjorde mer av allt vad vi gör nu, och säkert närmare de ideal vi har så blir det kanske väckelse. Om vi är lite mer radikala, hänger oss lite mer då kanske…”

Jag skrev i början av månaden ett antal inlägg som var rätt så kritiska mot den kultur jag lever i, frikyrkokulturen, och då stämmer jag på många sätt in i en kör av röster som uttrycker besvikelse, uppgivenhet eller bara kritik mot den kulturen. Min tanke var att jag skulle komma fram till en positiv vändning snart… för jag hade inte tänkt mig att den här bloggen skulle fastna i det ett destruktivt kritiskt träsk. För det är så lätt att hamna där när väntan på väckelsen övergår i besvikelse.

Jag tror förvisso att kritiken är befogad och vi behöver sund och stark kritik, och kanske en irriterande Sokrates som ställer frågor som får oss att vakna ur vår väntans dvala. Jag tror att frikyrkan och dess kultur är i kris, men väntan på väckelse kanske inte kommer att lösa den. Jag har upplevt en för mig ny ström av tankar i mitt liv som jag hoppas ska leda till nya praktiker.

Jag hade tänkt att fortsätta serien i bloggen genom att skriva om vad det innebär att se männsikan, och drömma om en församling/gemenskap som inte bara lyssnar till Jesu undervisning, utan drabbas av skönheten i det han gör när han skiftar lagen från de ideologiska och dogmatiska ”sätten man handlar på” till att möta de människor han har inför sig.

Den institutionella församlingen

Igår skrev jag om den imaginära gemenskapen, ett steg vidare i den tanken är att tänka i termer av en institutionell församling. Institutionell teori är rätt spännande i ambitionen att analysera vilka social strukturer som avgör våra mer eller mindre medvetna beteenden. Det är även det främst en studie av organisationen av ”nationella gemenskaper” men det sätt i vilket gemenskapens kultur definierar en människa är helt klart överförbara till idéen av en församling. Jag är inget proffs i ämnet, men planerar att läsa in mig mer.

Att säga att en gemenskap är imaginär är egentligen att säga att det egentligen inte är en gemenskap, det är en pseudo-gemenskap, något annat… men vad? Att beskriva församlingen som en institution är att beskriva den som en kultur som bestämmer normer och värderingar, beteenden och tankebanor på ett nästan mekaniskt sätt för dem som är insitutionaliserade. Institutionen står också i motsättning till den människans själv-styre eftersom institutionen passiviserar henne.

Institutionen är på många sätt en representation av församlingen som är obiblisk även om den i många sociologiska analyser skulle vara en insitution hur man än vände och vred på det. I grunden är institutionen en idé av ett kollektiv som mekaniseras så att människan försvinner. Men att försöka leva församling i Kristi efterföljelse är något annat, och de metaforer som beskriver församlingen, som kroppen, eller de heligas gemenskap är något väldigt annorlunda.

Sammanhanget där jag främst upplever institutionaliseringen av församlingen är i anställningen och avlöningen av pastorer, och hur vi hanterar pengar eller kollekten. Även om vi kan tänka att församlingen är ett vi, ett kollektiv så är det närmare nationens vi till vilket vi betalar skatt. Det är en mekaniserad process och relationen mellan givande och vad som händer med pengarna blir mer och mer abstrakt.

Institutionaliseringen är i grunden det mänskliga tänkandets slut, det är en mekanisering av livet. Hannah Arendt menar att detta tänkandets slut är just vad som är ondska (jag ska skriva mer om det senare). Men jag tror att det är nödvändigt att vi försöker upphäva mekaniska automatiker i församlingen, och att vi kan ta ansvar som personer i församlingen.

När gemenskapen blir imaginär

Jag senaste dagarna har jag publicerat en liten serie om det som jag kallar ”frikyrkokulturen” det är nog främst en bearbetning från min sida, men nu tänkte jag komma till en tanke som jag tror är viktig för vad jag tänker mig att frikyrkan är idag, en imaginär gemenskap.

Problemet i det moderna samhället är  massifieringen (Hannah Arendts underbara analys). Kvantiteterna eller antalen har växt till proportioner som är helt ovöverskådliga, vi kan inte greppa dem. Benedikt Andersson skrev om nationer som ett exempel av det, och kallar dem imaginära gemenskaper. De flesta av jordens invånare definieras idag av en nationell tillhörighet, detta trotts att en nationell tillhörighet egentligen är en väldigt underlig företeelse… sett lite utifrån, den politik, den geografi, och de kulturella gränser som vi tror bestäms av nationella gränser är egentligen mycket lösa. Sverige och andra väst-nationer  är faktiskt rätt så speciellt i sin monokulturella norm och själva begreppet nation som föddes under kolonialismen är rätt så underligt. Men Andersson beskriver nationerna som imaginära gemenskaper och jag tänkte låna det till förståelsen av frikyrkan.

Dunbar med det spännande epitetet nevro-antropolog, presenterade en teori som fick hans namn, ”Dunbar’s number” om att vår hjärna bara kan hantera gemenskaper upp till en viss kvantitet, han brukar säga 150 plus minus 50. Han menar att han funnit denna siffra genom att studera gemenskaper kring stammar, byar osv. över tid och rum.

Jag tror att människan i grunden är dialogisk. Vi blir till i samtalet. Dels tror jag att vår medvetandeström är en dialog, det vill säga att det vi upplever och tänker sker i svar på intryck och tidigare erfarenheter gestaltade i våra tankeröster. Men jag tror också att vi blir till i mötet med andra. Det är inte bara hur den andre upplever oss och reagerar/svarar oss som skapar oss, det är också i gemenskapen, när ett ”vi” uppstår som vår identitet blir till och  förändras. Tillhörigheten till ett ”vi” är en av de djupaste markörerna för vår identitet. Ett ”vi” uppstår alltså i en gemenskap, det är också där kärleken blir till, därför tror jag att gemenskapen är helig.

Jag tror att gemenskap är en nödvändighet för att leva i Kristi efterföljelse, men i en imaginär gemenskap blir även efterföljelsen imaginär. Att de flesta frikyrkor är imaginära gemenskaper är uppenbart eftersom de inte är gemenskaper i ordets heliga bemärkelse, det är inte den helgade plats där människor möts på riktigt.

Småstadsbaptister

Jag har gått och bearbetat ”frikyrkokulturen” vidare och den radikalisering som Anders skrev om här om dagen och som jag skrev lite om här på bloggen, kanske för att jag läst vidare hos herr Swärd, eller främst kommentarerna på hans inlägg som ibland kan upplevas som ”parasitbloggande.” Det får mig att känna mig obehagligt till mods: när radikalism blir en värdering i sig, och själva innehållet – vad som är radikalt -  blir mindre viktigt, då kan vad som helst hemskt kan hända. Den tendensen kombinerat med ”kristna” partipolitiska ambitioner eller ideal ger mig dåliga vibbar.

Anders påpekar ofta att de största kulturskillnaderna i vårt samhälle är mellan den urbana och glesbygdsbefolkningen… men att det är en skillnad som ofta är osynlig. Jag övertygas gärna. Jag tror att det ligger väldigt mycket i det. Jag tror att städerna ofta upplevs som liberala och lösaktiga från landssorternas perspektiv, och glesbygden upplevs som konservativ och bakåtsträvande från städernas perspektiv.

När man talar om kristendom och politik kommer den kristna högern i USA, ”southern-baptists,” snabbt till tankarna. När jag berättade att jag kände mest sympati för baptismen som teologi för en professor i psykologi från Frankrike så var hans reaktion ”ja det är ju ni som styr världen.” På många sätt har han rätt, USA’s val – och bomber – avgörs ofta med tanke på den högljuda södern. Jag hade väldigt svårt att identifiera mig med det, det är en kristen kultur jag helst inte associeras med.

I Sverige kommer inte så mycket av den kristna politiken härifrån södern, min bild är att det främst kommer från smålands-, närke- och upplands-skogarna: jag undrar hur en fördelning mellan landsbyggd och storstad skulle se ut för KD’s röster, eller om de rösterna nu söker mer ”radikala alternativ.” Nu har vi ju inte några stora städer på riktigt i Sverige, vi har tre städer som inte är lika små som de andra, men det skulle vara intressant att se om det går att finna ett små-stadsbaptist-fenomen, högborgar för konservativ moral och högerpolitik.