”Se människan” omplanteras

Det har varit tyst här ett tag. Tänkandet har pågått på annat håll, det är nog både inspirationen och disciplinen som har saknats att formulera tankarna här. Det är inte lätt att förhålla sig till de narsicistiska delarna av bloggkulturen. Det blir så lätt åsiktstuggande och monologiskt istället för den möjlighet att betrakta och odla tankar – det som jag längtar efter, och som jag söker i mitt bloggande.

Dessutom har jag från flera håll börjat inse hur mycket mina tankebanor varit del av ett kulturarv jag inte var medveten om när jag valde just ”se människan.” Jag var lite ”Buber-frälst” men hade inte blivit förstått att det funnits en hel del andra Buber-frälsta som drivit tankebanorna åt andra håll som jag inte kände mig helt hemma med. Jag började ifrågasätta varför jag egentligen drogs åt denna antropocentrism, och om jag trodde på den, eller visste vad den leder till.

Jag tror fortfarande, och kanske mer än någonsin att vi kan möta Gud i människorna omkring oss, ja kanske även när vi vågar möta oss själva. Men det är Gud, inte bara en djupare mystisk dimension av oss själva. Så även om jag fortfarande tror på att det är viktigt att se människan rör jag mig vidare mot att inte vilja ha det som den centrala sentensen.

Därför omplanteras bloggen, jag söker snarare att odla tankarna, och kanske kan det vara en öppnare formulering som kan bära lite längre, och både inspirera så att jag vill disciplinera mig att formulera tankarna och dela med mig av dem. Vill du följa mina tankegångar där så är du välkommen till  https://mintanketradgard.wordpress.com/

Personliga förväntningar på en offentlig församling?

Efter ett rikt samtal med ett par i vår församling som är något äldre än mig, och på många sätt barn av en annan tid känner jag mig uppfriskad till att klä mina frågor i något nya former. Jag har under en tid nu anat att något av det problem jag har med församlingen och som jag tror att jag delar med andra barn av min tid (typ unga vuxna) är att jag kommer med personliga förväntningar till en offentlig församling.

Jag funderar på om det inte är så att min generation egentligen har svårt att reda ut de olika sfärerna, och då menar jag relationen mellan det privata/personliga och det offentliga. Jag tänker i varje fall på oss i den urbana kulturen där den sociala sfären (ett mellanting mellan det privata och offentliga) upptar mer och mer plats i våra liv, och kanske är den som formar våra identitet mest. Jag funderar på om det inte är så att vi förlorar en ”naturligt privat” sfär i den nära relationen till den vidgade familjen i vår individualistiska kultur och söker att etablera nya en ”konstruerad privat” sfär på andra premisser med vänner och eventuellt en egen kärnfamilj – men överlåtelsen till denne privata sfär är ofta mycket lägre an vad den varit i traditionella kulturer där familjebanden i stort sätt är omöjliga att bryta.

Jag har i varje fall märkt att mycket av den frustration jag har, och som jag tror är ett kännetecken för ”min generations kristna” är en frustration av otillfredsställda personliga behov som möts av en offentlighet i församlingen, med en scen och en publik. Jag tänker att de personliga behoven kan tillfredsställas utanför det offentliga sammanhanget, i vissa former av hemgrupper, över fika osv. men på något sätt ligger det djupt i vår tankevärld att församling är det som händer under en söndagsgudstjänst.

Så frågan är: går det att tillfredsställa de personliga förväntningarna i den traditionen som har en söndagsgudstjänst av en så offentlig natur som hjärta i sin praktik?