Jag måste ge ett tips vidare som jag fick (av Micke ) om en fantastisk dokumentär som går på här på kvällen när ögonen gör ont av datorskärmen och huvudet inte orkar med mer skrivande… då vilar jag ögon och huvud mot en annan skärm, och det ger inspiration!
http://www.ur.se/play/159616 Det är fyra klipp, det första ligger ute till den 16 december så det är inte lång tid att tveka över.
Det handlar om internets uppkomst och dilemman, hur idealism och kapitalism ställs mot varandra gång på gång, och det är en fantastiskt påkostad serie där höjdarna uttalar sig… bara en sån sak som att man hör någon säga att han uppfann internet, och sen är det så! Så säger han att han gav bort idéen, utan att ta betalt, han uppfann ett av världens mest revolutionerande verktyg för kommunikation och ville inte ha betalt, det är kanske därför internet kunde bli så revolutionerande – för att det är fritt för alla.
Det är Aleks Krotski som leder programmet och det verkar främst vara grundat på hennes avhandling. Det är en tydlig BBC stil som jag gillar med rätt varierande klipp och ofta rätt modiga sätt att ha bakgrundsbilder på när Aleks pratar.
Den senaste tiden har Harry Potter febern tagit över här hemma igen inför ”den första delen av den sista filmens” biopremiär. Det är rätt skönt att låta sig dras in i fantasyvärlden igen, och låta någon annan vara tankarnas författare. Jag gör rätt så mycket mekaniskt klassificeringsarbete nu så sagan gör att jag kan hålla ut längre i det tråkiga arbetet.
Macy Halford reflekterar över den delade kristna meningen i The New Yorker,och belyser en rad av böcker som getts ut av kristna författare. De finns både en uppsjö av dem som förfärar sig över hur ”evangeliet förvrids” och ”satanism övertar ungdomen,” och hur andra uppmanar till att använda Harry Potter för att sprida ett kristet budskap. På något sätt tycker jag att det komiskt hur kristna behöver ta ställning, t.o.m. Vatikanen försöker, men velar där de brukar vara snabba till dogmatiska uttalanden. På något sätt är det lite komiskt när Rowlings ”kommer ut” som kristen nu när böckerna är klara – hon ville inte att slutet på Harry Potter skulle avslöjas genom hennes tro på nytt liv genom död, offer och uppståndelse.
Jag tycker att den arketypen som ligger så djupt i oss tar ett utmärkt uttryck i Harry Potters berättelse.
Kritiken mot Harry Potter verkar koppla böckerna till lite vad som helst, att dödsätarnas renblodslära skulle ge böckerna en underliggande sionism är kanske den mest underliga, anspelningarna till andra världskrigets brott mot mänskligheten är tydliga, men menar man då att det faktiskt är rätt att tänka i termer av renblodighet?
”J.K. Rowling” eller Joanne Murray som hon egentligen heter höll ett fantastiskt tal som går att se på TED, och det är vackert hur hon betonar värdet av att misslyckas och att ha fantasi till världens antagligen formella intellektuella elit: avgångseleverna på Harvard. För mig gav det ett nytt, och faktiskt ett ännu vackrare bild av var Harry Potter fenomenet har sina rötter.
I somras blev jag bjuden på en konsert, det var Leonard Cohen som kom till Malmö, och sen dess bearbetar jag känslan av 12000 människor som hänförs av hans brustenhet.
”Ring the bells that still can ring
Forget your perfect offering
There is a crack in everything
That’s how the light gets in.”
Sjunger Leonard Cohen i ”Anthem” som är en av hans sånger som berört mig mest. Det är så speciellt när det är en scen, vilket är ett sätt att skapa en offentlig sfär, och på scenen, i denna offentliga sfär framställs en nakenhet, en mänsklighet som är så djupt berörande. Då insåg jag vad jag var van vid att se upphöjas på scen, främst föreställningar, alltså masker av lycka, ungdom och materiell välgång, och kontrasten till Leonards ödmjuka och så mjuka framställning var avklädande. Det sätt som den offentliga sfären upphöjde djupt personliga värden var inspirerande, jag tänkte på min frustration över vad offentligheten i gudstjänsterna jag är van vid i frikyrkan, och längtade efter att vi skulle lära oss av Cohen.
Jag upplever ofta att han talar rakt till det som jag kallar ”mitt religiösa kött” det är alltså de delar av mig som delar den kristna religiösa kulturen skiljt från det hjärta det egentligen handlar om.
”Now I’ve heard there was a secret chord
That David played, and it pleased the Lord
But you don’t really care for music, do you?
(…) And even though
It all went wrong
I’ll stand before the Lord of Song
With nothing on my tongue but Hallelujah”
Sjunger han i Hallelujah en av de sånger som blivit mest populära, och jag hör hur det skulle kunna vara i ett samtal med en religiös kristen typ (som varit jag själv). I situationen ser jag att Leonard kommit i kontakt med sin svaghet, sina brister – med sig själv – och där uppfyller han livet lagen handlar om, medan den religiösa typen han samtalar med stirrar sig blind på budordet och missar poängen: mötet med sig själv, med medmänniskan – det som är livet.
Detta blir ett lite längre inlägg för att fira den 5e november, och min egen berättelse som hör till det datumet. Våra ritualer är en stor del i den mening vi ger till vårt liv, och en av mina senare ritualer är att minnas den 5e november, som kallas ”Guy Falkes day” i Storbritannien, men där firar de dagen av rätt annorlunda skäl. Jag firar dagen för att minnas den upplevelse jag fick när jag såg filmen V för Vendetta, och det jag gick igenom vad jag ser som en grundläggande kursändring.
Jag var i en period av sökande av värderingar, kvällen innan jag såg filmen hade jag pratat länge med en av mina bästa vänner, som efter 7 års vänskap uttrycker något i stil med ”jag känner dig inte.” Det var smärtsamt, men jag lyckades att inte ta det allt för personligt, utan försökte förstå vad det berodde på, och då gav det ett nytt ljus på det liv jag hade levt tills dess. Det som hade varit viktigast för mig var kristendomen som en idé eller ett ideal. Min bäste vän kände mig inte… men det mest hemska var egentligen att jag inte kände mig själv. Jag blev som det jag tillbad… det vill säga en idé. Det var i de tankarna som inledningsmonologen slog mig som en liten jolle slås av en ny stormvind på havet, och jag tvingades in i en ny kurs, (hör monologen här)
Monologen satte ord på en konflikt mellan idén och människan. Att följa Jesus är först och främst att älska, det visste jag. Monologen säger att idéer inte älskar… och det klingade av sanning i mig. För att älska måste man vara människa. Jag hade lyssnat så mycket på vad Jesus sa, och sett så mycket på de mirakler han gjorde så att jag, precis som fariséerna, missade själva poängen, vad han menade. Det verkligt mirakulösa han gör är att möta människorna, och att bli/vara människa. (I detta fall blir det tydligt att det jag menar med människa egentligen är bredare, det handlar om att bli ett Jag i Bubersk mening, en levande person, subjekt, eller ego-cogito i Husserlsk mening.)
Johannes evangelium första ord säger att ordet blev kött, man skulle kunna säga att logos blev carnie , för mig stavades det att idéen blev människa. Att vara kristen hade för mig fram tills dessa varit att tro på en idé, och försöka leva upp till idealet den föreskrev, det nya som kom, att bli människa, kunde inte ske genom att ändra idealet, eller genom att se en ny idé, det behövde gå djupare.
Man kan se hela filmen i ljuset av konflikten mellan idealism och mänsklighet, men något som jag uppskattar är att den inte ger ett entydigt svar, den öppnar upp för frågor, och lägger för och emot, den vill inte skriva tittaren på näsan och berätta hur ”det egentligen ligger till” som så många andra filmer. Under filmens gång upptäcker man karaktären V, men man ser aldrig hans ansikte, han har blivit så mycket idé och är knappt människa längre. V presenterar en logik av orsak och verkan, att han har formats av vad han benämner som ”monstruösa handlingar” och Evey svarar i hans egen logik att då måste de ha skapat ett ”monster.”
Evey däremot framträder som i högsta graden mänsklig. Hon rakas och avkläds när V utsätter henne för samma sak som han själv genomlevt, där det blir uppenbart hur hans idéer har gjort honom oförmögen att möta henne och den verklighet hon lever. Men hon kan älska honom, hon gör med honom det han själv inte kan göra, hon gör honom (nästan) till människa. Men han offrar sig ändå för idéen, och det förändrar nationen, det förändrar livet och ger frihet till miljontals människor. Samtidigt accepterar han att han inte an vara med att bygga upp ”det nya” som kommer efter hans kupp. Han är en del av det gamla systemet, precis som en revolution alltid bär det system det reagerar mot.
Bibeln undervisar om lagen och anden, vilka på flera sätt tycks stå emot varandra på ett liknande sätt. Den säger bland annat att lagen (eller bokstaven) dödar men anden ger liv (2 Kor 3:6). Lagen behövs, den är till för att ge insikt om synd (Rom 3:20), och om vårt behov av nåd, men det är en insikt som dödar. Det kristna livet har ofta beskrivits som en död från ”denna världen” för att uppstå som Jesus till något nytt. Jag trodde fram tills dess att min uppgift som kristen var att predika idéen vilket då var lika med lagen, vad som var synd, men insåg att det Jesus snarast gjort och kallat mig till var att först möta människorna, och älska dem som han älskat oss alla (Joh 15:12).
Men då kommer frågan, är vi inte kallade att förändra världen? Det framtida fascist-England som V levde i skulle inte förändrats om det inte var för någon som V. Behöver vi inte också en sund politik? Var inte Jesus också Idealist, och behöver vi inte idén fortfarande för att något ska hända? Som jag sa så gillar jag grymt mycket hur filmen lämnar svaret rätt öppet. Vi behöver kanske Idéerna, precis som vi behöver lagen, men vi måste veta att det är en eld som förtär, att de bringar död… men som kristen så är döden en nödvändig väg till uppståndelsen och det nya livet.
Det var V för Vendetta som förde in mig i något mer politiska tankar, den anarkistiska ideologin som portresteras där (främst i serierna) är något annat än den politik jag vanligtvis hört talas om i den frikyrkovärld jag växte upp i. Den politik som presenteras förenklar inte – utan gräver djupare i de psykologiska, religiösa, filosofiska tankar, upplevelser och känslor som formar våra liv.
Josef
PS: en annan presentation här, och tankar som påminner om detta här.
