Fyrkanten som skymmer Människan

Jag har dragit mig från att blogga, jag överväldigas över hur svårt det är att kommunicera i skrift, och då blir jag avtänd på bloggandet. Det blir än mer uppenbart när det hettar till i samtalet som det gjort de senaste dagarna mellan Jonas och ett ettablisemang han upplever i Stefan EKF m.fl. Han kallar dem fyrkantsevangelikala – eller fyrke som främst definierar ”vem som är ute eller inne” i förhållande till ett åsiktspaket. (min egen grova tolkning).

Jag har verkligen inte velat ge mig in i dessa samtal eftersom jag i dagarna samtidigt har försökt brygga liknande kommunikationsklyftor som uppstått men känner att det är så svårt att nå en förståelse. Jag har också försökt att svara ett par gånger på bloggarna men har mest avfärdats som en flum-kristen i samma heretiska gäng som Jonas, och reaktionen är att försöka provocera fram mina ställningstagande typ ”Hur blir man frälst då?”. Det är rätt underligt eftersom jag för det mesta tror på fyrke-dogmerna, men det är något i samtalet som blir fel.

Jag tror Carl-Henrik uttryckte det på det bästa sättet hittills i referens till en annan debatt mellan två EFK-pastorer om helvetet:

Det var språket och sättet att närma sig ämnet som var skillnaden. Elsander mer ofärdig, dryftande sina frågor kring detaljer utifrån sin grunduppfattning, angelägen att skapa samtal. Swärd mer intresserad av att tydliggöra sin åsikt, bevaka och försvara den.

Det jag har försökt få fram när jag kommenterat är att jag inte tror att det är våra åsikter som frälser oss, det är inte om vi erkänner jungfrufödelsen eller inte, eller om vi verkligen vet vad vi menar när vi talar om ”Sanningen.” Min upplevelse är att oftast när man talar om dogmer så skymmer de vårt möte med människan framför oss.

Jag upplever att jag har gått igenom ett smärtsamt uppvaknande ur ”mitt dogmatiska slummer” (för att parafrasera Husserl). Och det är först när jag kan ha ett ödmjukt förhållningssätt inför den komplicerade värld och himmel inför oss som jag kunde möta människorna inför mig.

För mig skedde det uppvaknandet när jag identifierade mig med fariséerna, slutade läsa bibeln utifrån att de var ”bad-guys” och faktiskt kände igen min tro i deras tro, och min skräck för ett levande evangelium i deras skräck. Det är så mycket lättare att peka på att det är fel att hora, och gömma sig bakom dogmerna än att möta horan, förstå hur hon tänker och tycker, och se att oftast är hon en bricka i samma maktspel som jag sitter fast i. Kanske kan den debatt som Jonas startade leda till att fler vaknar upp ur dogmatiska slummer? vi kan väl be och hoppas det.

Med det sagt tror jag verkligen vi behöver referensramar, åsikter och dogmer som är av himmelsk natur, men de ställer sig inte i vägen för att möta människan. Jag tror att det ligger ett djupt mysterium dolt i Jesus ord att han var sanningen… men vad gör det med alla våra dogmer?

Dagen då presidenten flydde

Den 14 januari 2011 tog en epok slut. Zin El_Abedin Ben Ali, Tunisiens andra president sen befrielsen från Framkrike 1956 har styrt landet med en järnhand i 23 år, men idag flydde han landet.

Den Tunisiska kontrollapparaten som sägs ha en polisman på varje 40 vuxna, varav två tredjedelar ska vara civilklädd, och den strikta kommunikationsgranskning blev som en tryckkokare som de senaste dagarna urartat i våldsamma protester. Ingen vet riktigt hur många som skjutits, de officiella siffrorna närmar sig kanske 50 nu, människorättsorganisationer uppger att det är fler.

Det är farligt när en strikt kontrollaparat faller sönder, om tryckkokares lock blåses bort kan det urarta till ett kaotiskt och laglöst tillstånd ingen blir glad av. Det är grupper som strövar runt i städerna nu och plundrar affärer och förstör. Men samtidigt har Tunisien en av de mest utbildade befolkningarna i Afrika, och den stora medelklassen vet en del om demokrati.

Rörelsen började med ett polisövergrepp på en ung arbetslös akademiker som försökte få in lite pengar på att sälja grönsaker. När han inte ens kunde det gick han i desperation ut på torget och satte eld på sig, idag kallas Mohammed Bousazizi martyr. Facebook och Twitter spred protesterna och patriotiska tillrop, och
snart ekade gatorna av ord som förtryckts i 23 år, ”ner med presidenten,” ”frihet och demokrati” eller till och med ”Yes we can!”

Nu har Ben Alis premiärminister Mohammed Ghannouchi tagit över men det är inte folket glada för, men de har lovat reformer och nyval inom sex månader. Än så länge finns det bara ett parti, men ingen vet vad som kan hända. Det är lite väl spännande!

BBC Sydsvenskan The Guardian Le Monde Al Jazeera SvD The Economist Dagen GP DN

Är det en kyrka för radikala?

Först läste jag Anders Gustavsson skarpa inlägg om radikalisering på utrikesbloggen på tidningen dagen. Han är alltid läsvärd, och denna gången tycker jag att han var väldigt skarp när han observerade att det sker en radikalisering i debatterna, och kompromisser upplevs som svek.

Sen läste jag Stefan Swärds blogg där han fortsätter att bearbeta sina år som EFK’s ordförande. Det blev en rätt så skarp kontrast i och med att han såg radikaliseringen som lösningen på den stiltje han upplevde drabbat samfundet.

Jag tror inte att det är en mer evangelisk radikalisering vi behöver i den mån det innebär att vi ”tar Guds ord mer på allvar,” skärper oss, slutar kompromissa och gör mer av allt det där som man borde göra. Jag har sällan upplevt att det gett något gott i det långa loppet.

Jag tror att Jesus var fruktansvärt radikal men på ett annat sätt, han såg människan. Han kunde se förbi att det inte var bra att vara prostituerad, eller lura pengar av folk, och möta blicken på människan inför sig.

De var fariséerna som var radikala på Jesu tid, de sa ungefär samma sak, ”vi måste ta Guds ord mer på allvar,” göra mer och göra bättre. Men de kände inte igen Jesus. Det gjorde däremot de som visste att de var syndare. Fariséerna var de starka människorna som kunde pressa sig själva mot lagen och ta radikala beslut, medan syndarna var de svaga som visste att de behövde nåden, att de inte kunde förtjäna kärleken genom att radikaliseras. Fariséerna såg inte människorna, de såg bara lagar och regler. (Jag har skrivit lite mer om det här och här).

Jag tror Stefan Swärd menar väl (jag tror fariséerna ofta menade väl också, med det menar jag inte nödvändigtvis att Swärd är ”fariséistisk”), men jag tycker att mitt resonemang illustrerades på ett rätt så obehagligt sätt när kommentarerna på Swärds blogg urartade i personangrepp på Pekka Mellergård, en man som jag har stort förtroende för. Många sågade honom för att han inte var radikal nog medan de erkände att de aldrig mött honom, och jag tror att sådana reaktioner är en naturlig följd av den radikalisering som många eftersträvar, då lagen får företräde framför människan.

Jag tror att det vi behöver är att följa Jesu exempel mer, och älska människan, och ja Anders, vi behöver kompromissa mer med resten.

En bra artikel om tro i Sydsvenskan!

Jag är chockad, faktiskt, jag sa upp min prenumeration på sydsvenskan efter ett par artiklar som var fruktansvärt dåliga, både om religion och ”utrikesnyheter.” Religiös analfabetism skulle jag vilja kalla det, när förståelsen om vad religion egentligen handlar om saknas. Men jag tycker att Per Wirtén skriver om avsaknaden av förståelse för ”de religiösa” på ett tankeväckande och balanserat sätt faktiskt bra!

http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article1345435/K-markta-normbrytare.html

Jesus i berättelsen om Job

Jobs bok är en av de viktigaste böckerna i bibeln för mig. Jag hade en period då jag inte kunde sluta läsa den, jag uppslukades av den fantastiska poesin, de fruktansvärda frågorna och kommentarerna, och den överväldigande Gudsbilden som porträtteras. Eftersom berättelsen kommit väldigt nära mitt hjärta kan jag reagera väldigt emotionellt när någon talar om boken på ett sätt som jag upplever som fel… och det händer ofta – det är en bok som är väldigt lätt att missförstå eftersom det är dialoger där motsatsen till budskapet skrivs ut flera gånger, och rätt och fel målas inte upp i en bipolär linje med en avgrund emellan, utan som väldigt nära varandra där en liten skillnad i hjärtat skiljer rent från orent och synd från helighet.

Sofia skrev ett inlägg ” om det aldrig ordnade sig för Job” på sin blogg ”fjärde vägen” som inte retar mig så mycket som de tolkningar av Job som kommer från ”andra hållet” och försöker förklara Jobs lidande med den ”mirakulösa utgången” eller rentav bygger teologi på citat av hans vänner – det retar mig så mycket för att jag upplever att det förminskar Gud. Sofias tolkning är inte heller ovanlig, eftersom stilen och språkbruket skiljer sig i slutet finns tanken att det är tillagt i efterhand lätt tillgänglig. Men Jobs bok har flera tydliga delar, det är en bok i flera genrer: inledningen är på ett sätt, sen kommer en liten mellan-del, därefter kommer en lång dialog… eller serie monologer, i poetiska former men som urartar, därefter kommer ett par ensamma tal bland annat av Gud även de i metaforiska poetiska termer, och det avslutas på ett sätt som liknar inledningen… vilket skulle tala för att slutet faktiskt är autentiskt.

Jobs bok tar upp lidandets plats i relation till tron, och till en god Gud, och jag älskar hur boken vägrar att ge enkla svar på dessa stora frågor. Det är en berättelse som lyfter de teoretiska resonemangen i ”teodicéproblemet” till ett mänskligt plan. Jag upplever att berättelsen har gett mig nya perspektiv på min relation till Jesus och hans lidande. Job beskrivs som den som straffas oskyldigt, som Jesus, han tystar Satans anklagelser, men det som berör mig mest är den mänsklighet Job visar, både inför lidandet och inför längtan efter Gud, en mänsklighet jag känner igen i Jesus.

Att läsa Job och utelämna ”upprättelsen” i slutet är för mig ungefär som om vi försökte förstå Jesus undervisning utan uppståndelsen. Jobs bok förhärligar inte lidandet, det är ingen ”askhögsromantik” där vi uppmuntras till att älta emotionellt mörka stråk i oss, och vännerna straffas för att de försökte uppmuntra Job, utan för att de förenklade synen på lidandet… och de försökte försvara Gud genom att ta ställning för saker de inte kunde ha någon aning om, istället för att vittna om vad de sett. Men jag tror att jag ska göra lite vidare utvecklingar om det i senare inlägg… det finns mycket att lära ur Jobs bok.

Människan som objekt för kampanj

En ambition bakom denna blogg är ett reflekterande över människosynen som vi bär på, ofta rätt så omedvetet och som präglar våra kulturer… och det är något som jag ofta reagerar på i frikyrkokulturen. Jag kom i kontakt med en förslag för en kampanj i församlingen som jag reagerade rätt så starkt på, som illustrerar den människosyn jag reagerar på, och jag skrev ett svar. Förslaget löd som följande: (jag har anonymiserat det):

Initiering av en samtalskampanj.
Baserat på mina erfarenheter i valledningen, föreslår jag att vi initierar en samtalskampanj som startar i mars och sedan går under ett år framåt. Följande är fakta:

50 personer var relativt aktiva i valet. Under tre månader lyckades de ha samtal med 33 000 personer. Då räknas inte de som direkt stängde dörren eller som inte ville ta emot ett flygblad och en karamell/kundvagnspollett. I kampanjen för församlingen arbetar vi förslagsvis i perioder om två timmar. Varje församlingsmedlem förbinder sig till två stycken tvåtimmarspass per månad.

Personer går två och två. I praktiken innebär detta att varje person har 60 samtal per månad. Under tio månader ger det 600 samtal per person. 100 aktiva församlingsmedlemmar i detta ger 60 000 samtal. Med en avslutsfrekvens på 0,25 ger det en ny medlem per 400 samtal. Totalt 150 nya medlemmar. Därutöver sprids en kunskap om församlingen och det vi står för. Därutöver skapas en stark vi-känsla i församlingen. 150 personer som minimum vardera betalar 200 kronor i månaden i medlemsavgift, ger 360 000 kronor i ökade årsintäkter.

Mitt spontana svar:

Jag ställer mig djupt kritisk till förslaget, (främst  motivet och formuleringen, även om jag instämmer i formen.)

Jag tror på samtal, och vill gärna att vi uppmuntrar till mycket samtal,  och vi behöver peppa varandra till att ta det uppdraget att möta  människor på allvar, men att bedriva en sådan kampanj reducerar  människorna till de siffror och objekt (för kampanjen). Det sätt att  tänka speglar världens sätt att tänka på människor och tillväxt, det är  en del av vår kultur jag tror vi måste göra upp med. Den masskultur vi  lever i bemöter oss inte som människor utan nummer för att uppnå ett  kvantitativt mål, jag tror att Jesus visade på ett helt annat sätt att  möta människan. Ett möte får aldrig vara ett medel för ett bakomliggande  syfte, en människa får aldrig bli en väg till att nå ett annat mål, det  är djupt kränkande.

Även om jag instämmer i tanken att vi ska uppmuntra till samtal så  tycker jag illa om de formuleringarna och det sättet att presentera  ”kampanjen” på. Ännu mer när det bakomliggande målet formuleras  ekonomiskt som i slutet, då säger jag inte bara att jag ”inte är med,”  utan att ”jag är emot.”

Josef

Är det någon som reagerar på ett annat sätt?

Den kristne och arbetet

NOD senaste skrift om arbete var något konfunderande. Även om det precis som Jonas skriver är välformulerat och något överslätat så  gav det en tvetydig bild av denna arbetslinje som vår nation verkar upptas i.

I dessa frågor inser jag hur djupt influerad jag är av Hannah Arendt. Hon gör en uppdelning av människans ”görande” i tre klasser, arbete, tillverkning och handling. Arbete är den mest grundläggande formen av aktivitet, det är förlängningen av kroppens organiska utbyte med naturen för sin fortsatta överlevnad, det är produktionen av konsumtionsprodukter (ursprungligen föda), det är det nödvändiga onda som vi har från förbannelsen i syndafallet. Arbetets syfte är produktion för konsumtion för överlevnad.

Tillverkandet är människans våld mot naturen som skapar ”världen.” Det är ett görande som tar eller bryter material från naturen för att skapa av verktyg och miljöer enligt våra syften – t.ex göra den till en bekvämare och mer praktisk plats för vårt liv. Tillverkandets syfte är i grunden färgat av ett mål-medel tänkande, att göra något för att nå ett mål. Arbetet är mer primitivt än tillverkandet, det är så att säga den lägsta formen av aktivitet, den som hörde slavarna till i det gamla grekiska samhället. Tillverkningen var hantverkarnas gärning.

Men handlingen var den högsta formen av ”görande” det hörde till de fria männen i den grekiska världen, och syftade till odödlighet genom att bli ihågkommen av kommande generationer. Handlingen hände i den mellanmänskliga sfären, det är den som definierar det ”politiska” och består främst i meningsskapande, antingen genom ord, språk men ett språk som är djupt förknippat med görandet.

Problemet i vårt moderna mass-samhälle som uppstått sen den industriella revolutionen är att allt vårt görande blivit arbete och konsumtion. Vi skriver, talar och bedriver politik som ”arbete” för att överleva, och vi konsumtionen inte bara föda, utan det som tidigare var tillverkande, skor, lägenheter osv. Vi brukar knappt längre vi förbrukar. Böcker, tankar, ja kanske tom utbildning är saker som vi konsumerar snarare än de själ-formande handlingarna som var de fria männens sysselsättning i grekernas samhälle enligt Arendt.

I väldigt sammanfattade drag är det så Arendt sammanfattar vårt samhälles sjukdom. Jag tycker att det ger ett nytt ljus över vår relation till ”systemet” denna ”världen” som kristna, och det lidande och de orättvisor som hör till det. Det står att vi ska leva i världen men inte av den, det står att vi inte ska älska den… men vad betyder det för ”den kristnes” relation till arbetet?

Odödligheten och evigheten som kristendomen presenterar den är två helt olika saker. Arendt presenterar det kristna tänkandet som i grunden i en världsfrånvändhet, eftersom vi har siktet ställt på ett efterliv snarare än en inomvärldslig ihågkommelse. Det tycker jag borde ge NOD lite mer pondus till samhällskritik, dels att genomskåda den rådande politiska diskursen om ”arbete/jobben” som den magiska lösningen på alla problem, från integration till sociala och psykosomatiska sjukdomar. Det jag skulle vilja ha sett var några skapare ord om är hur djupt vi låter oss bindas till denna världen när våra liv och vår identitet kopplas till arbetet. Jag tror att vi bland annat bör vara mycket noga med att inte låta arbetet och denna världen bli det som definierar/identifierar oss.

Iraks avkristnande?

Kristendomen har funnits länge i Irak, innan Islam kom var Irak ett av de starkaste kristna fästena, tillsammans med Konstatinopel och Kartago. Idag finns det knappt några kristna i vare sig Turkiet eller Tunisien, och de annars långlivade ”österländska kristna minoriterna” försvinner världen över. En utmärkt bok om det är ”i det heliga bergets skugga” av William Dalrymple.

Tunisien förlorade sina sista gamla kristna grupper strax efter att Israels stat grundats och konflikterna mellan våra civilisationer fick religiösa förtecken… Kristna Tunisier anklagades vara på den ”store och lille satans sida” (Israel och USA) som jagade och dödade muslimer, och de kristna minoriteterna fick fly, mycket på grund av den blindhet som ledde trossyskonen från väst.

De attacker som de kristna Irakierna utsätts för är hemska, både för människorna och för nationen. Jag skräms av våldet som så blint anfaller människor på grund av en ”kategorisering” i ett kristet fack. Jag skräms också av den homogenisering som det leder till i Irak, snart är det en enhetlig Sunni-muslimsk republik om allt fortsätter som hittills, och ännu ett samhälle där flera världsåskådningar kunnat leva sida vid sida försvinner. Det tragiska är att det ännu en gång är trossyskonen från väst som orsakar det.

Jag tycker inte att det är rätt att tvinga tillbaka kristna Irakier till ett land där de inte är trygga, migrationsverket är en hemsk institution som jag skäms för. Jag tror att Sverige tjänar väldigt mycket på att välkomna dessa rika traditioner, de har en historia, och värderingar som både frikyrkan och samhället i stort skulle må bra av. Men jag sörjer också över att det kanske leder till att de assimileras i Sverige och denna tradition, denna historia går förlorad. Vi är nämligen inte så bra på att värdera och bevara sådant här i Sverige.

Andra skriver om det:

Sydsvenskans Rakel Shukri är lysande

[Dagen 1][Dagen 2][Dagen 3][Dagen 4][Dagen 5][Dagen 6][Dagen 7][Dagen 8][LT][GP][KT][danbernspang][EK][blebb][VP][JN][HD][SvD]

Äger vi vår identitet?

Frågan om vi äger vår identitet sammanför flera strömningar som jag tolkar som väldigt djupa i vår västerländska kultur. Fredrik ställer frågan om vi Äger vi vår identitet på bloggen cruciform phronesis på flera spännande nivåer. Först kopplar han det till ”populärfilosoferande politik” där Niclas Ericsson försvar för rätten till sin kropp och könsbyte osv, och Häglunds populistiska utspel om ”verklighetens folk.”

Fredrik driver det ett steg längre med ”Gabriellas sång” från Kai Pollaks film, där en syndfri värld målas upp i en hjärtvärmande berättelse som blir teologi även om den är synnerligen obiblisk. När Fredrik kommer till Foucauls citat att ”Själen är kroppens fängelse” trivs jag… jag hade inte hört citatet men den skärpa som Foucault ofta vänder på allmän visdom till ännu skarpare civilisationskritik är som vanligt bländande.

Men det är inte förrän det kopplas till de bibliska tankarna om att vi inte längre äger våra kroppar som det hettar till ordentligt. Förvisso ställer han frågan underligt: ”Hur ska samhället hantera dem som längtar efter att leva dopets liv.” Det lätta svaret är antagligen att korsfästa precis som man gjorde med mästaren… ”samhället” är inte byggt för att hantera oss världsfrånvända kristna, Arendt har en väldigt spännande tolkning av detta, men det är en annan diskussion, nu gäller det ägande, och ägande av identiteten… eller som jag vidgar till vårt Jag, och det har hon ett resonemang som jag ser har ett värde i detta sammanhang, om hur ägande beror av arbete, vilket tanken är ska ge frihet:

The means to take care of them [the urgent needs of life itself] was labor, and the wealth of a person therefore was frequently counted in terms of the number of laborers, that is, slaves, he owned. To own property meant here to be master over one’s own necessities of life and therefore potentially to be a free person, free to transcend his own life and enter the world all have in common. (Vita Activa/Hannah Arendt)

Det ekonomiska system vi har nu bygger på äganderätten, eller i varje fall den liberala/kapitalisitiska samällsidéen, om ett socialt kontrakt som skyddar din rätt till din kropp, och frukten av denne kropps arbete. Men det blir desto mer spännande när frågan pressas djupare, äger jag mitt jag, mitt inre, den jag är? denna min kropps fängelse? Nu är kanske ägande främst ett juridiskt begrepp, men den har väldigt verkliga konsekvenser, och är en viktig filosofisk fråga, och Jesus talar väldigt mycket om ägande.

Buber som jag tolkar honom skulle säga att man bara kan äga ett ”det”… och att ”fördetliga” ditt Jag är att göra dig till något som är mindre än en människa. Han menar t.o.m. att en ambition att lära känna är att försöka äga, vilket är att fördetliga. Vi kan varken lära känna eller äga ett Du, en människan, vare sig någon vi möter eller oss själva. Vi kan försöka, men då förlorar vi vår mänsklighet.

Därför tror jag att vi kan äga vår identitet, vårt jag, men bara till priset av dess värde för oss. För att släppa kroppen fri ur själens fängelse… (jag vet inte vad Foucault skulle säga om det) så tror jag vi behöver böja oss för Kärleken, och låta Honom se oss, och definiera oss. Den som vill vinna sitt liv måste offra det, men den som söker att rädda sitt liv kommer att mista det.

Den teologiska Stigen

En blogg som jag följer och som jag oftast uppskattar är Jonas : Stigen. Det är en kille som skriver som jag aldrig träffat, men som utmanar genom både  hur jag känner igen mig, hur jag känner likhet med hans tankar, men också olikhet. Han har pluggat teologi, och kommit fram till någon sorts handlingscenterad kristen anarkism.

Själv har jag försökt undvika allt för teologiska studier hittills, jag har inte kunnat riktigt sätta ord på varför än. Jag har försökt tänka att det är för att det kommer för nära hjärtat… men psykologin jag har fördjupat mig mest i kommer i sina bästa stunder väldigt nära hjärtat. Filosofin jag smakat på kommer också nära hjärtat men det är på ett annat sätt. Nu har jag i mina studier rört mig mer mot Politik, och kanske närmar mig något sorts allmän-vetenskapligt studium… vi får väl se om det inkluderar det teologiska området så småningom. Men jag tror att det är det teologiska hjärtat i Jonas skrift som gör att jag ändå känner någon sorts främlingskap.

Om jag funderar på var jag skulle vilja ha hjärtat i mina skrifter så ligger det snarare i dialogens mystik. Jag har nyligen läst Martin Bubers ”Jag och Du”, som på ett fascinerande sätt sammankopplat mina filosofiska/fenomenologiska tankar med min religiösa/teologiska uppfattning, vilket är något jag hoppas komma in på mer i senare inlägg. Buber har ett väldigt inspirerande sätt att närma sig andlighet, som är mystisk på ett sätt som inte förnekar dogmerna, utan snarare höjer dem till en beskrivning av verkligheten som ”öppnar dörrarna” till tolkningar av verkligheten, aktiverar till att se det vackra , och han sätter mig som läsare fri snarare än den bindande effekt en dogm ofta har. Ett av de senaste inläggen på Stigen kom dock närmare de frågor som jag trivs riktigt bra med, om språket och jag tänkte att jag skulle komma tillbaka till en speciell kommentar till det i ett senare inlägg.

Jonas blogg är en stark inspiration till uppstarten till denna blogg… det han ger genom att sin blogg uppmuntrar mig till att tro på att det samtal vi skapar faktiskt kan vara en del av att skapa det rike som Jesus talar om. Som jag tolkar det så är det ett rike som står i skarp kontrast till det system vi lever i, som i kristen terminologi kanske skulle kunna kallas ”denna världen” . Jag vet inte helt vad det ”Riket” går ut på och hur dess gränsland till ”denna världen” ser ut; eller hur det kan konkretiseras, mer än att det på något sätt bygger på radikal kärlek, men den här bloggen är en del av mitt sökande efter det riket.