Efter ett rikt samtal med ett par i vår församling som är något äldre än mig, och på många sätt barn av en annan tid känner jag mig uppfriskad till att klä mina frågor i något nya former. Jag har under en tid nu anat att något av det problem jag har med församlingen och som jag tror att jag delar med andra barn av min tid (typ unga vuxna) är att jag kommer med personliga förväntningar till en offentlig församling.
Jag funderar på om det inte är så att min generation egentligen har svårt att reda ut de olika sfärerna, och då menar jag relationen mellan det privata/personliga och det offentliga. Jag tänker i varje fall på oss i den urbana kulturen där den sociala sfären (ett mellanting mellan det privata och offentliga) upptar mer och mer plats i våra liv, och kanske är den som formar våra identitet mest. Jag funderar på om det inte är så att vi förlorar en ”naturligt privat” sfär i den nära relationen till den vidgade familjen i vår individualistiska kultur och söker att etablera nya en ”konstruerad privat” sfär på andra premisser med vänner och eventuellt en egen kärnfamilj – men överlåtelsen till denne privata sfär är ofta mycket lägre an vad den varit i traditionella kulturer där familjebanden i stort sätt är omöjliga att bryta.
Jag har i varje fall märkt att mycket av den frustration jag har, och som jag tror är ett kännetecken för ”min generations kristna” är en frustration av otillfredsställda personliga behov som möts av en offentlighet i församlingen, med en scen och en publik. Jag tänker att de personliga behoven kan tillfredsställas utanför det offentliga sammanhanget, i vissa former av hemgrupper, över fika osv. men på något sätt ligger det djupt i vår tankevärld att församling är det som händer under en söndagsgudstjänst.
Så frågan är: går det att tillfredsställa de personliga förväntningarna i den traditionen som har en söndagsgudstjänst av en så offentlig natur som hjärta i sin praktik?
04 03 2011 kl 22:50
Det är en väldigt intressant frågeställning, har tänkt på den ett tag nu och vet inte riktigt vad jag ska svara…
Den återhållsamma, lite fega sidan av mig kan tycka att det är rätt skönt med det distansierade och offentliga i en gudstjänst och samtidigt känner jag att om det verkligen ska betyda något och krypa under skinnet på mig så måste det bli personligt. Man måste få känslan av att man tillsammans är på väg någonstans och att man går tillsammans med andra och jag tror att det ärliga samtalet är helt avgörande för att komma vidare (vad nu det betyder). Skulle jag tvingas välja mellan det en och det andra så ligger nog den offentliga gudstjänsten illa till.
06 03 2011 kl 17:03
Jag känner verkligen igen dina funderingar. Och jag funderar om och kring denna anonyma andlighet, tack för att du kommenterade, jag uppskattade det verkligen!