Jag har börjat fundera över några av mina förutfattade meningar… som att kollektivism per definition är bättre…
”När Petrus fick se honom, frågade han Jesus: ”Herre, hur blir det med honom?” Jesus svarade: ”Om jag vill att han skall vara kvar tills jag kommer, vad rör det dig? Följ du mig!” Joh 21:21+22
Det kommer kanske en utförligare tanke om detta snart.
Jag går runt och funderar på de olika sfärerna. Det känns som att det är något i den uppdelningen av våra liv som kan sätta ord på en del av min egen livs-värld som jag känner skaver. Det var i läsningen av Hannah Arendt mina tankar satte igång. Hon öppnade en frågeställningen om vi inte sammanblandat sfärerna på ett rätt underligt sätt i vårt moderna samhälle, och frågade om inte den sociala sfären är en sammanblandning av det privata och det offentliga som har väldigt negativa sidor.
Det är intressant i sammanhanget att de ”sociala medierna” växer så explosionsartat. Men vad händer med oss när alla våra ”vänner” kan följa våra tankar, se våra bilder och kontakta oss hela tiden? vad händer med våra tankar, vårt privatliv, och vad händer med det offentliga? Jag halkade in på en blogg här om dagen som frågade om inte facebook egentligen var en panoptikon:
”…there is an interesting connection between Foucault’s idea of self-surveillance—his panopticon—and the curation of one’s identity online. The basic idea behind Foucault’s metaphor of the panopticon is that we have all internalized methods of regulatory discipline and that we orient ourselves in accordance with structures of regulation based on these internalized ideals rather than a real threat of external discipline…”
Det är fascinerande hur vår vilja att kommunicera och de fantastiska tekniska lösningarna inbjuder oss att alltid vara sedda, alltid ses, och sen internaliseras och bli tvingande. Det är ju egentligen inte så konstigt de tekniska möjligheter att sträcka oss bortom vårt naturliga räckhåll skapar nya själv-regulativa beteenden, men vad sker när mitt privata ”ansikte” blir mer och mer offentligt? kanske förlorar vi både familjen – det privata(?) och politiken – det offentliga(?).
Fyrkedebatten har kommit in i en andra andning efter ett par dagars tystnad, de främsta aktörerna har skriver ungefär samma saker igen, men något vässade. Jonas kopplar nu tydligare sitt ställningstagande till sin politiska slutsats att tron leder till ett anarkistiskt förhållningssätt till makten, Stefan försvarar sig, och Carl-Henrik påpekar åter att debatten handlar om något annat.
Jag vet inte om parterna kan komma närmare varandra, eller något nytt kan födas i sammanhanget, jag vet inte heller om jag någonsin trodde att de skulle förstå varandra eftersom det känns som att de talar olika språk. Men det är ändå väldigt spännande på ett sätt att de tänker tro så olika, och att både Stefan och Jonas är väldigt inriktade på en kritik av den kristenhet de ser, med en speciell spets i att de önskar mer ”action.” De förespråkar båda en mer radikal tro, men de har väldigt olika sätt att tänka radikalitet.
Jag blir något nedslagen när jag tänker på språk-frågan, att de inte förstår varandra, men mer optimistisk när jag tänker på sak-fråga, båda vill verkligen följa Jesus. Därför skulle jag gärna vara med på det möte mellan dem där de samtalar om vem denne man är, och hur vi gör verkstad av att följa honom, men jag skulle vara tämligen ointresserad av att vara med på en träff där de diskuterar ”fyrke.”
Uppdatering, Stefan flippar ur och kallar Jonas Sektledare, jag blev faktiskt riktigt överraskad att han förstod språket så dåligt och att han har så dålig koll på Jonas. Om Jonas är ledaren var är då sekten?
Efter ett rikt samtal med ett par i vår församling som är något äldre än mig, och på många sätt barn av en annan tid känner jag mig uppfriskad till att klä mina frågor i något nya former. Jag har under en tid nu anat att något av det problem jag har med församlingen och som jag tror att jag delar med andra barn av min tid (typ unga vuxna) är att jag kommer med personliga förväntningar till en offentlig församling.
Jag funderar på om det inte är så att min generation egentligen har svårt att reda ut de olika sfärerna, och då menar jag relationen mellan det privata/personliga och det offentliga. Jag tänker i varje fall på oss i den urbana kulturen där den sociala sfären (ett mellanting mellan det privata och offentliga) upptar mer och mer plats i våra liv, och kanske är den som formar våra identitet mest. Jag funderar på om det inte är så att vi förlorar en ”naturligt privat” sfär i den nära relationen till den vidgade familjen i vår individualistiska kultur och söker att etablera nya en ”konstruerad privat” sfär på andra premisser med vänner och eventuellt en egen kärnfamilj – men överlåtelsen till denne privata sfär är ofta mycket lägre an vad den varit i traditionella kulturer där familjebanden i stort sätt är omöjliga att bryta.
Jag har i varje fall märkt att mycket av den frustration jag har, och som jag tror är ett kännetecken för ”min generations kristna” är en frustration av otillfredsställda personliga behov som möts av en offentlighet i församlingen, med en scen och en publik. Jag tänker att de personliga behoven kan tillfredsställas utanför det offentliga sammanhanget, i vissa former av hemgrupper, över fika osv. men på något sätt ligger det djupt i vår tankevärld att församling är det som händer under en söndagsgudstjänst.
Så frågan är: går det att tillfredsställa de personliga förväntningarna i den traditionen som har en söndagsgudstjänst av en så offentlig natur som hjärta i sin praktik?
Jag har gått och burit på samtalen, på ”fyrke-debatten” och tankarna maler, jag hoppas ni har tålamod med att jag ältar lite här också. Anledningen, tror jag, till att den blivit så stark för mig är att den sammanfaller med min personliga kamp med hur jag ska förhålla mig församlingen, jag frågar hur jag är kallad att älska Kristi kropp; vad och var jag tror att denna kropp egentligen är. I denna personliga kampen blir jag ofta oerhört provocerad av det fenomen som Jonas kallade Fyrke.
Vad är det då i mötet med karikatyrisk fyrke-tro som får mig att behöva bita mig i tungan så att inte mina känslor svallar och att jag går in i ett samtal som jag inte vill gå in i, och försöker svara på frågor som jag tycker är felställda? Och jag funderar vad det är i mina resonemang som får så många att reagera med att döma ut mig i kommentarfälten som ”flum-heretiker.”
Det är för att det ligger nära mitt hjärta som jag blir provocerad. Det påminner mig om ett liv med en liten Gud, som är reducerad till ett föremål för min egen åsikt. Det påminner mig om de murar jag byggde upp som hindrade mig att möta människor på riktigt som inte tror som jag, och hur de hindrade mig att identifiera mig med ”dem,” vilket är nödvändigt för att vi ska mötas. Jag var först och främst kristen och det gjorde alla som inte var det till främlingar, men när jag är människa, precis som alla dessa andra, som också upplever det materiella och det andliga, och vi är samma varelser, i samma behov av räddning, då utmanas min tro på nytt. Jag upplever att min tro har blivit starkare sen jag vågade öppna mina av dogmerna stängda dörrar till min nästa – först då anar jag mer vad kärleksbudet egentligen går ut på.
Debatten har blivit svårare sen Stefan med flera har identifierats som fyrkar, då blir den kultur, det fenomen, den idé eller det sätt att tänka och leva kristendom på som jag reagerar på och den kritik jag framför lätt uppfattad som personangrepp. Men jag känner varken Stefan eller några av de andra som identifierats offentligt som Fyrkissar så jag vet inte hur det är ställt med deras efterföljelse och jag är inte intresserad av att döma dem. Debatten har också blivit svårare sen Jonas staplade upp sin egen relation till dogm-paketets för då gled intresset tillbaka till att handla om dogmernas innehåll, inte deras natur… vilket egentligen bekräftade Jonas tes.
En annan reaktion på inläggen är att dessa fyrke-nissar och fyrke-lisor som jag tycks anklaga (fast jag inte vill) inte finns, att man inte mött dem som bara ser kristendomen som en åsikt, skönt säger jag i så fall, men jag känner mig ändå hotad av den sekularisering som har ett förhållningssätt till tron som ett åsikt, och bygger murar mellan människor som är av ondo.
