Är Fyrke en djupare sekularisering?

När debatten om Muhammedkarrikatyrerna brann som hetast blev det uppenbart att vi har så olika sätt att förhålla oss till religion i våra olika kulturer, och hur djupt sekulariseringen nått oss, och inte minst oss inom kristenheten i Sverige. För oss Svenskar är det oftast rätt så självklart att man kan kritisera en religion utan att man tar det allt för personligt, man kan rita en nidbild av Muhammed och räknar kallt med att de som tror att han är en helig profet förstår att detta är ett fritt land och man får kritisera allt, ja att man måste kritisera allt för att undvika något som vi anser vara totalitära drag i en kultur.

Gränserna mellan yttrandefrihet och respekt är en spännande men snårig debatt, men det är inte den jag inte tänkte komma in på här. Poängen är att när man kritiserar islam tar ofta en Muslim det som en personlig förolämpning, därför att i deras tradition är man inte muslim för att man har valt det, utan för att man föds som det. Religionen är inte en åsikt utan en identitet, och stora delar av den svenska kristenheten var mer eller mindre överens med det svenska samhället i övrigt. Jag förespråkar självklart inte våldsamt försvar av en kristen heder, men jag tror att vi som kristenhet faller i ett farligt dike om vi går med på den sekulariserade beskrivningen av kristendomen som åsikt. Jag förespråkar inte heller en sammanblanding mellan partipolitik och religion, men att vi söker andra alternativ.

I debatten om Fyrke har jag hört mig själv gång på gång säga att vara kristen inte är ett gäng åsikter man antar. Jag reagerar mer och mer på att kristendomen anses vara ett paket dogmer att anta, och ett antal trossatser man tror på, och att sprida kristendomen är att sprida tron på dessa sattser. Jag reagerar också på den enkla skalan mellan liberal och radikal där man bedöms efter hur radikala åsikterna är. Jag tror inte fyrke-kritiker nödvändigtvis predikar en “urvattnad kristendom”... utan en radikalitet som går utöver att ha på icke-politiskt korrekta åsikter. Man kan diskutera dem och lyckas man övertyga någon om dem så har man ”vunnit en själ.” Men jag har nog aldrig egentligen varit med om att någon blivit kristen genom att övertygas. Ofta om någon går ”vinnande” ur en diskussion går den andra därifrån med en ilska, eventuellt sårad, och knyter näven i fickan och söker bättre argument. Debatten avslöjar också våra olika sätt att diskutera som uppstår i de olika synerna på hur viktiga åsikterna är.

I den förändring jag har upplevt har jag tröttnat på diskussionerna, men fascinerats av samtalet och dialogen. När två personer kommer från olika håll och möts så kan något hända, det är inte statiska åsikter som uttrycks, utan man aktiverar olika röster i varandras dialogiska jag. Har du tänkt på hur olika vi kan vara i olika situationer? Vi har en uppsjö av olika jag, vi har internaliserat röster från olika personer och sammanhang, och denna kör av röster som utgör vårt jag kan utvecklas och i mötet kan våra jag berikas med ytterligare en röst, om jag lyssnar på dig.

Jag funderar på om det inte är så att när vi reducerar att Jesu efterföljelse till att tro på ett antal satser, hur sanna de än må vara, så har vi blivit sekulariserade på djupet. Jag skulle vilja föreslå att följa Jesus egentligen handlar om att lära sig av hur Jesus mötte fariséerna, dem som hade en rigid världsbild, och låta sig omfamnas av den hemska tanken att ”jag vet faktiskt inte hur världen är” vilket möjliggör att verkligen möta människor som har en annan världsbild (se förra inlägget). Det gör mig också mycket mer beroende av hans offerdöd, eftersom där kommer jag i kontakt med min djupa oförmåga att möta och älska människan som kommer i min väg, nåden är då inte något jag måste tro på, en dogm, en åsikt eller en satts, utan ett liv eller en kraft jag är så hopplöst beroende av.