Postmodernismen kanske varken är ny eller farlig

Ännu ett lite för lång och något teoretiskt inlägg, jag ska försöka skärpa mig…

Brukar du också höra kristna som förfasar sig om postmodernismens allvarliga hot och ungdomens förfall i subjektivism? Jag känner ofta att dessa uttalanden är ensidiga, många vet i varje fall inte om varifrån begreppet postmodernism kommer, utan använder det som en slasktratt eller ett samlingsbegrepp för åsikter de inte uppskattar… oftast. Jag tror att ett upplevt hot från postmodernistiskt håll kan vara viktig i den debatt jag skrivit om här nyligen.

Men redan Sokrates, ca 500 före Kristus, beskrivs genom dialoger där han möter Sofisterna och diskuterar livligt, de säger till exempel att ”vad som är sant för dig är sant för dig och vad som är sant för mig är sant för mig” eller ”människan är alltings mått.” Det som är intressant är att Sokrates beskrivs i de få källor som talar om honom som inte är Platons skrifter som en Sofist.

Begreppet postmodernism myntades vad jag förstått av Jean Francois Lyotard på 70 talet, en akademiker i en franska tradition som sysslade med att analysera vetenskapen och teknikens plats i samhället. Han var bjuden till en konferens och skrev snabbt och något pliktskylldningt ihop ett papper som han inte var särskilt nöjd med som kallades ”det postmoderna tillståndet,” det är nu till hans eget förtret den text han blev mest känd för.

Sen dess har begreppet utvecklats, men det skulle vara svårt att kalla det en skola eftersom de är få som står för det själva och som driver teser. Det som postmodernismen kritiseras för, subjektivism och relativism, är däremot mer etablerade teoretiska strömningar, och de kanske inte behöver vara helt främmande för ”den kristna tanken.”

Om jag i väldigt grovt förenklade och schematiska drag ska presentera min lilla syn på vetenskapsteori och historia så är vi i Sverige – och i ”västerländsk kristendom” – väldigt påverkade av en anglosaxisk och/eller positivistisk syn på sanningen, där man eftersträvar ett så kallat objektivt perspektiv och man i allmänhet tror att den sanning man upplever med sinnena korrelerar (eventuellt även mekaniskt ”förbättrade” sinnesupplelser) med ”verkligheten.” När man talar om vetenskap menar man egentligen naturvetenskap, och den högsta formen uttrycks i logik och den rena matematiken. I den traditionen försöker man spika fast orden, och definiera dem så nära matematiskt exakta termer som möjligt, och man försöker bygga ”en dogmatik” och bestämma hur saker och ting ligger till och hur det är universellt och generellt.

Men det finns andra traditioner, andra vetenskaper som är djupt kritiska, vi har en kontinental tradition i vetenskapen, de fenomenologiska, hermeneftiska, existentiella, konstruktivistiska, strukturalistiska osv. traditionerna försöker förstå relationen mellan ”tinget i sig och tinget för mig.” Där ger man utrymme för att den verkligheten som jag upplever är något som är konstruerad i min erfarenhet. Man menar oftast att den kunskap vi kan få om den objektiva världen måste komma genom en förståelse av den subjektiva erfarenheten – för det är det enda vi har tillgång till. Därför måste vi förstå erfarenheten – vad orden betyder för mig och för dig – och vi måste förstå den enskilda företeelsen för att kunna bilda oss en uppfattning även om de mest generella företeelserna.

Det jag vill påpeka är att det finns väldigt lite grunder för naturvetenskapliga teoribildningar i Bibeln, kanske var det så att Gud inte tänkte att det var det som är viktigast i vår verklighetsuppfattning, det som står i bibeln, och då ska förmedla Guds sanning är främst poesi, personliga brev, profetiska tilltal till rätt specifika sammanhang och historieskildringar som inte verkar ge högst prioritet till en inre logik och följd utan till upplevelsen eller erfarenheten av Guds handlande.

Jag tror att postmodernismen utmanar ”kristet tänkande,” men jag tror inte nödvändigtvis att relativism eller subjektivism behöver stå emot en kristen efterföljelse, det är snarare intressant att se hur relativ Jesus var till den människa han mötte och hur det är svårt att grunda en tro på något annat än vår egen upplevelse. Jesus behandlade verkligen inte ”syndarna” på samma sätt som ”fariséerna” eller ”sökarna” utan han mötte dem, och älskade dem på ett sätt som var relativt till deras värld och behov. Kanske är det något mysterium dolt i den visheten som är viktigare för efterföljelsen än att försöka snärja en objektiv värld med ord som är förment fastspikade i en definitiv betydelse?

Är Fyrke en djupare sekularisering?

När debatten om Muhammedkarrikatyrerna brann som hetast blev det uppenbart att vi har så olika sätt att förhålla oss till religion i våra olika kulturer, och hur djupt sekulariseringen nått oss, och inte minst oss inom kristenheten i Sverige. För oss Svenskar är det oftast rätt så självklart att man kan kritisera en religion utan att man tar det allt för personligt, man kan rita en nidbild av Muhammed och räknar kallt med att de som tror att han är en helig profet förstår att detta är ett fritt land och man får kritisera allt, ja att man måste kritisera allt för att undvika något som vi anser vara totalitära drag i en kultur.

Gränserna mellan yttrandefrihet och respekt är en spännande men snårig debatt, men det är inte den jag inte tänkte komma in på här. Poängen är att när man kritiserar islam tar ofta en Muslim det som en personlig förolämpning, därför att i deras tradition är man inte muslim för att man har valt det, utan för att man föds som det. Religionen är inte en åsikt utan en identitet, och stora delar av den svenska kristenheten var mer eller mindre överens med det svenska samhället i övrigt. Jag förespråkar självklart inte våldsamt försvar av en kristen heder, men jag tror att vi som kristenhet faller i ett farligt dike om vi går med på den sekulariserade beskrivningen av kristendomen som åsikt. Jag förespråkar inte heller en sammanblanding mellan partipolitik och religion, men att vi söker andra alternativ.

I debatten om Fyrke har jag hört mig själv gång på gång säga att vara kristen inte är ett gäng åsikter man antar. Jag reagerar mer och mer på att kristendomen anses vara ett paket dogmer att anta, och ett antal trossatser man tror på, och att sprida kristendomen är att sprida tron på dessa sattser. Jag reagerar också på den enkla skalan mellan liberal och radikal där man bedöms efter hur radikala åsikterna är. Jag tror inte fyrke-kritiker nödvändigtvis predikar en ”urvattnad kristendom”... utan en radikalitet som går utöver att ha på icke-politiskt korrekta åsikter. Man kan diskutera dem och lyckas man övertyga någon om dem så har man ”vunnit en själ.” Men jag har nog aldrig egentligen varit med om att någon blivit kristen genom att övertygas. Ofta om någon går ”vinnande” ur en diskussion går den andra därifrån med en ilska, eventuellt sårad, och knyter näven i fickan och söker bättre argument. Debatten avslöjar också våra olika sätt att diskutera som uppstår i de olika synerna på hur viktiga åsikterna är.

I den förändring jag har upplevt har jag tröttnat på diskussionerna, men fascinerats av samtalet och dialogen. När två personer kommer från olika håll och möts så kan något hända, det är inte statiska åsikter som uttrycks, utan man aktiverar olika röster i varandras dialogiska jag. Har du tänkt på hur olika vi kan vara i olika situationer? Vi har en uppsjö av olika jag, vi har internaliserat röster från olika personer och sammanhang, och denna kör av röster som utgör vårt jag kan utvecklas och i mötet kan våra jag berikas med ytterligare en röst, om jag lyssnar på dig.

Jag funderar på om det inte är så att när vi reducerar att Jesu efterföljelse till att tro på ett antal satser, hur sanna de än må vara, så har vi blivit sekulariserade på djupet. Jag skulle vilja föreslå att följa Jesus egentligen handlar om att lära sig av hur Jesus mötte fariséerna, dem som hade en rigid världsbild, och låta sig omfamnas av den hemska tanken att ”jag vet faktiskt inte hur världen är” vilket möjliggör att verkligen möta människor som har en annan världsbild (se förra inlägget). Det gör mig också mycket mer beroende av hans offerdöd, eftersom där kommer jag i kontakt med min djupa oförmåga att möta och älska människan som kommer i min väg, nåden är då inte något jag måste tro på, en dogm, en åsikt eller en satts, utan ett liv eller en kraft jag är så hopplöst beroende av.

Ordets efterföljelse

Lite längre än vanligt, och personligt, så läs gärna med nådefulla ögon.

”Och ordet blev kött och tog sin boning ibland oss” står det i första Johannes. Det ordet ”som var hos Gud och var Gud” blev hos oss och som oss i kropp och blod. Sen gick Han runt ibland oss i cirka trettio år, han gjorde och sa en massa häpnadsväckande saker som tillslut blev så provocerande främst för människorna med makt och respekt att de avrättade honom.

Jag har länge levt med en tämjd bild av Jesus, och med en väldigt platt bild av vad det innebär att följa honom som i grunden byggde på att jag trodde att vara kristen och följa Jesus handlade om att ha rätt, och att alla som inte trodde som jag hade fel. Jag försökte tro på de ord Jesus uttalade, och den stora utmaningen i mitt liv var att våga stå upp för mina åsikter, våga proklamera vad jag trodde på och försöka få andra att tro samma sak som jag. Jag började fundera på olika strategier för att få folk att tro på det jag trodde på, att de skulle attraheras av radikalitet, eller av logiska tankar som att byggde på min tro om eftervärlden. Av någon anledning så såg jag inte det världsomvälvande i att Jesus gick på fester med skattesmitare, mutade, alkoholister och prostituerade.

Jag försöker nu förstå vad jag tänkte och se om det kan kasta ljus över vad jag tror nu. Men om jag funderar mer över resultatet av den tro på att jag hade rätt, så tänker jag främst på att den byggde höga murar mellan mig och människorna som hade en annan tro, nu så tänker jag att det då egentligen handlade om identifikation, jag alienerade mig genom att identifiera dem som ”den andre” (Sartre; Camus). Jag mötte dem aldrig eftersom jag visste att de hade fel i och med att de inte var kristna, men om de ”konverterade” och trodde som jag blev vi lika.

Men så slogs jag av den fruktansvärda insikten att egentligen älskade jag inte så många egentligen, mitt fokus på dogmerna gjorde mig snarast rädd att ha fel dogmer och jag blev blind för mig själv och människorna omkring mig, och älskade knappt ens mina närmaste vänner, det blev ett så fattigt liv. Min stela syn på dogmer och åsikter, på idéer och tro hade gjort oss alla, mig själv inräknad till kulisser i något slags andligt drama jag inte förstod, och som jag var rädd att tappa kontrollen över. Jag trodde att om jag bara anstränger mig lite mer, eller tar emot nåden lite bättre, så skulle Gudsriket äntligen bryta in, massvis med människor skulle komma till tro, och min tro skulle äntligen börja stämma med den verklighet jag upplevde. Men är inte det främsta budet att älska?

Men när jag började tänka, och försöka undvika att kategorisera människor i kristna eller inte, ”inne eller ute,” började jag möta andra människor på riktigt. Det var människor som inte var kristna som jag kunde lära mig så mycket av, både om mig själv, och om Gud… och Gud började växa för mig, han blev större än mina små dogmer om hans natur, och mina små försök att beskriva min tro. Han trädde fram som Sanningen, inte bara någon som sa det som var sant. Han trädde fram som Ordet, inte bara som någon som uttalade ord som jag skulle tro på. Det sprängde gränserna som jag satt upp i mina dogmer. Dogmerna avslöjades snarare som felställda frågor, det var ju kärleken det handlade om, (sen är kanske den inkarnierade kärleken en dogm av en annan art… det har jag inte helt kommit underfund om än).

Jag avslöjades som en farisé som försökte i min egen dogmatik få kontroll på Gud och världen, få en enkel koll på vad han krävde för att jag skulle få komma in i himlen. Det är speciellt hur ett ifrågasättande av en enkel, dogm-baserad världsbild kan upplevas som så hotande. När jag tänker tillbaka kan jag verkligen identifiera mig med fariséerna som börjar ropa ”korsfäst” så fort den fyrkantiga ramen ifrågasätts, och det är en sida inom mig jag skräms av. Men Ordet blev inte kött för att gå in under en kontrollerbar dogm, utan jag tror att Han, Sanningen kom för att vi åter skulle inse vårt beroende av honom, och det gör vi när vi kommer i kontakt med våra tillkortakommanden, det kan dogmerna och lagen hjälpa till med, om de förblir av den natur som bergspredikan ger, och inför den är vi alla prostituerade och publikaner, och då är kanske de profetiska insikterna, de teologiska hemligheterna, kunskapen och tron inte det som definierar efterföljelsen av denne man som är Ordet inkarnierat.

Och om jag ägde profetisk gåva
och kände alla hemligheter
och hade all kunskap,
och om jag hade all tro så att jag kunde flytta berg
men inte hade kärlek,
så vore jag ingenting. /1kor13

Fyrkanten som skymmer Människan

Jag har dragit mig från att blogga, jag överväldigas över hur svårt det är att kommunicera i skrift, och då blir jag avtänd på bloggandet. Det blir än mer uppenbart när det hettar till i samtalet som det gjort de senaste dagarna mellan Jonas och ett ettablisemang han upplever i Stefan EKF m.fl. Han kallar dem fyrkantsevangelikala – eller fyrke som främst definierar ”vem som är ute eller inne” i förhållande till ett åsiktspaket. (min egen grova tolkning).

Jag har verkligen inte velat ge mig in i dessa samtal eftersom jag i dagarna samtidigt har försökt brygga liknande kommunikationsklyftor som uppstått men känner att det är så svårt att nå en förståelse. Jag har också försökt att svara ett par gånger på bloggarna men har mest avfärdats som en flum-kristen i samma heretiska gäng som Jonas, och reaktionen är att försöka provocera fram mina ställningstagande typ ”Hur blir man frälst då?”. Det är rätt underligt eftersom jag för det mesta tror på fyrke-dogmerna, men det är något i samtalet som blir fel.

Jag tror Carl-Henrik uttryckte det på det bästa sättet hittills i referens till en annan debatt mellan två EFK-pastorer om helvetet:

Det var språket och sättet att närma sig ämnet som var skillnaden. Elsander mer ofärdig, dryftande sina frågor kring detaljer utifrån sin grunduppfattning, angelägen att skapa samtal. Swärd mer intresserad av att tydliggöra sin åsikt, bevaka och försvara den.

Det jag har försökt få fram när jag kommenterat är att jag inte tror att det är våra åsikter som frälser oss, det är inte om vi erkänner jungfrufödelsen eller inte, eller om vi verkligen vet vad vi menar när vi talar om ”Sanningen.” Min upplevelse är att oftast när man talar om dogmer så skymmer de vårt möte med människan framför oss.

Jag upplever att jag har gått igenom ett smärtsamt uppvaknande ur ”mitt dogmatiska slummer” (för att parafrasera Husserl). Och det är först när jag kan ha ett ödmjukt förhållningssätt inför den komplicerade värld och himmel inför oss som jag kunde möta människorna inför mig.

För mig skedde det uppvaknandet när jag identifierade mig med fariséerna, slutade läsa bibeln utifrån att de var ”bad-guys” och faktiskt kände igen min tro i deras tro, och min skräck för ett levande evangelium i deras skräck. Det är så mycket lättare att peka på att det är fel att hora, och gömma sig bakom dogmerna än att möta horan, förstå hur hon tänker och tycker, och se att oftast är hon en bricka i samma maktspel som jag sitter fast i. Kanske kan den debatt som Jonas startade leda till att fler vaknar upp ur dogmatiska slummer? vi kan väl be och hoppas det.

Med det sagt tror jag verkligen vi behöver referensramar, åsikter och dogmer som är av himmelsk natur, men de ställer sig inte i vägen för att möta människan. Jag tror att det ligger ett djupt mysterium dolt i Jesus ord att han var sanningen… men vad gör det med alla våra dogmer?

Att se Jesus i människan

I ett fortsatt försök att vara konstruktiv i förhållandet till församlingen och dess kultur så som jag upplever den, hoppas jag komma fram till det som i grunden kan sammanfattas med det namn jag gett till bloggen. Jesus talar ofta om hur vi möter honom, eller hjälper honom när vi hjälper ”en av dessa minsta,” en ”nästa” eller en ”broder.” Efterföljelsen som konkretiseras i att älska istället för att låta sig uppgå i en andliga aktivitet som egentligen ofta innebär att vi blundar… vi stänger ögonen för omvärlden och människorna i vår omgivning.

Buber konkretiserar detta på ett fantistiskt sätt. Det berättas att hans andlighet fick en radikalt ny vändning efter att en man kom och bad om rådgidning hos honom, och Buber kom precis från ett starkt andligt möte och var så uppfylld av det att han inte mötte mannen, eller kunde lämna sin egen värld för att förstå vilka råd mannen behövde. Manen gick därifrån och tog sitt liv.Hur ofta har inte jag varit så uppe i mina egna ideal och min egna andliga vandring att jag tappat förmågan att möta Kristus inför mig!

Buber ger att människan har två grundord, jag-det och jag-du. Vi har två grundläggande sätt att förhålla oss till det vi möter det är antingen som en sak, ett objekt, eller som en person ett subjekt. Poängen är att vi har en tendens att förhålla oss även till människor i jag-det termer, när vi möter varandra inom de kategorier som vi indelar oss i, eller med några kvalitéer eller vad som helst som inte är ren person. Detta gäller även förhållandet till Gud, vi ”fördetligar” honom till att vara en hjälp, frälsare eller någon annan sak som egentligen är mindre än personen som vi kan uppleva i mötet.

Det är just mötet som är den heliga platsen där det mystiska kan hända, det är i ett levande ögonblick som vi eventuellt kan bevittna miraklet att möta en annan person. Jag tror att leva i Jesu efterföljelse handlar om att lära sig att se människan inför sig, se Kristus i den människan, och där blir vi mer hela människor, Gud blir mer verklig för oss och i världen.