”Det något är som inte stämmer, det är en sten i skon som hindrar världen från att vara så som den borde vara… om det bara kom någon med ett magiskt trollspö och viftade lite så skulle allt bli rätt, det skulle bli väckelse.”
Nuet upphävs i en ständig väntan på det där speciella ska hända, då, då blir det liv på riktigt. Jag har varit med i gemenskaper där jag accepterat saker som jag inte tyckt var bra bara för att jag tänkt att när väckelsen kommer så ordnar det sig. När Anden faller blir allt enligt mina ideal…
”Om vi bara bad mer, eller evangeliserade mer, eller bara gjorde mer av allt vad vi gör nu, och säkert närmare de ideal vi har så blir det kanske väckelse. Om vi är lite mer radikala, hänger oss lite mer då kanske…”
Jag skrev i början av månaden ett antal inlägg som var rätt så kritiska mot den kultur jag lever i, frikyrkokulturen, och då stämmer jag på många sätt in i en kör av röster som uttrycker besvikelse, uppgivenhet eller bara kritik mot den kulturen. Min tanke var att jag skulle komma fram till en positiv vändning snart… för jag hade inte tänkt mig att den här bloggen skulle fastna i det ett destruktivt kritiskt träsk. För det är så lätt att hamna där när väntan på väckelsen övergår i besvikelse.
Jag tror förvisso att kritiken är befogad och vi behöver sund och stark kritik, och kanske en irriterande Sokrates som ställer frågor som får oss att vakna ur vår väntans dvala. Jag tror att frikyrkan och dess kultur är i kris, men väntan på väckelse kanske inte kommer att lösa den. Jag har upplevt en för mig ny ström av tankar i mitt liv som jag hoppas ska leda till nya praktiker.
Jag hade tänkt att fortsätta serien i bloggen genom att skriva om vad det innebär att se männsikan, och drömma om en församling/gemenskap som inte bara lyssnar till Jesu undervisning, utan drabbas av skönheten i det han gör när han skiftar lagen från de ideologiska och dogmatiska ”sätten man handlar på” till att möta de människor han har inför sig.
