Den 14 januari 2011 tog en epok slut. Zin El_Abedin Ben Ali, Tunisiens andra president sen befrielsen från Framkrike 1956 har styrt landet med en järnhand i 23 år, men idag flydde han landet.
Den Tunisiska kontrollapparaten som sägs ha en polisman på varje 40 vuxna, varav två tredjedelar ska vara civilklädd, och den strikta kommunikationsgranskning blev som en tryckkokare som de senaste dagarna urartat i våldsamma protester. Ingen vet riktigt hur många som skjutits, de officiella siffrorna närmar sig kanske 50 nu, människorättsorganisationer uppger att det är fler.
Det är farligt när en strikt kontrollaparat faller sönder, om tryckkokares lock blåses bort kan det urarta till ett kaotiskt och laglöst tillstånd ingen blir glad av. Det är grupper som strövar runt i städerna nu och plundrar affärer och förstör. Men samtidigt har Tunisien en av de mest utbildade befolkningarna i Afrika, och den stora medelklassen vet en del om demokrati.
Rörelsen började med ett polisövergrepp på en ung arbetslös akademiker som försökte få in lite pengar på att sälja grönsaker. När han inte ens kunde det gick han i desperation ut på torget och satte eld på sig, idag kallas Mohammed Bousazizi martyr. Facebook och Twitter spred protesterna och patriotiska tillrop, och
snart ekade gatorna av ord som förtryckts i 23 år, ”ner med presidenten,” ”frihet och demokrati” eller till och med ”Yes we can!”
Nu har Ben Alis premiärminister Mohammed Ghannouchi tagit över men det är inte folket glada för, men de har lovat reformer och nyval inom sex månader. Än så länge finns det bara ett parti, men ingen vet vad som kan hända. Det är lite väl spännande!
BBC Sydsvenskan The Guardian Le Monde Al Jazeera SvD The Economist Dagen GP DN
