Igår skrev jag om den imaginära gemenskapen, ett steg vidare i den tanken är att tänka i termer av en institutionell församling. Institutionell teori är rätt spännande i ambitionen att analysera vilka social strukturer som avgör våra mer eller mindre medvetna beteenden. Det är även det främst en studie av organisationen av ”nationella gemenskaper” men det sätt i vilket gemenskapens kultur definierar en människa är helt klart överförbara till idéen av en församling. Jag är inget proffs i ämnet, men planerar att läsa in mig mer.
Att säga att en gemenskap är imaginär är egentligen att säga att det egentligen inte är en gemenskap, det är en pseudo-gemenskap, något annat… men vad? Att beskriva församlingen som en institution är att beskriva den som en kultur som bestämmer normer och värderingar, beteenden och tankebanor på ett nästan mekaniskt sätt för dem som är insitutionaliserade. Institutionen står också i motsättning till den människans själv-styre eftersom institutionen passiviserar henne.
Institutionen är på många sätt en representation av församlingen som är obiblisk även om den i många sociologiska analyser skulle vara en insitution hur man än vände och vred på det. I grunden är institutionen en idé av ett kollektiv som mekaniseras så att människan försvinner. Men att försöka leva församling i Kristi efterföljelse är något annat, och de metaforer som beskriver församlingen, som kroppen, eller de heligas gemenskap är något väldigt annorlunda.
Sammanhanget där jag främst upplever institutionaliseringen av församlingen är i anställningen och avlöningen av pastorer, och hur vi hanterar pengar eller kollekten. Även om vi kan tänka att församlingen är ett vi, ett kollektiv så är det närmare nationens vi till vilket vi betalar skatt. Det är en mekaniserad process och relationen mellan givande och vad som händer med pengarna blir mer och mer abstrakt.
Institutionaliseringen är i grunden det mänskliga tänkandets slut, det är en mekanisering av livet. Hannah Arendt menar att detta tänkandets slut är just vad som är ondska (jag ska skriva mer om det senare). Men jag tror att det är nödvändigt att vi försöker upphäva mekaniska automatiker i församlingen, och att vi kan ta ansvar som personer i församlingen.
