När gemenskapen blir imaginär

Jag senaste dagarna har jag publicerat en liten serie om det som jag kallar ”frikyrkokulturen” det är nog främst en bearbetning från min sida, men nu tänkte jag komma till en tanke som jag tror är viktig för vad jag tänker mig att frikyrkan är idag, en imaginär gemenskap.

Problemet i det moderna samhället är  massifieringen (Hannah Arendts underbara analys). Kvantiteterna eller antalen har växt till proportioner som är helt ovöverskådliga, vi kan inte greppa dem. Benedikt Andersson skrev om nationer som ett exempel av det, och kallar dem imaginära gemenskaper. De flesta av jordens invånare definieras idag av en nationell tillhörighet, detta trotts att en nationell tillhörighet egentligen är en väldigt underlig företeelse… sett lite utifrån, den politik, den geografi, och de kulturella gränser som vi tror bestäms av nationella gränser är egentligen mycket lösa. Sverige och andra väst-nationer  är faktiskt rätt så speciellt i sin monokulturella norm och själva begreppet nation som föddes under kolonialismen är rätt så underligt. Men Andersson beskriver nationerna som imaginära gemenskaper och jag tänkte låna det till förståelsen av frikyrkan.

Dunbar med det spännande epitetet nevro-antropolog, presenterade en teori som fick hans namn, ”Dunbar’s number” om att vår hjärna bara kan hantera gemenskaper upp till en viss kvantitet, han brukar säga 150 plus minus 50. Han menar att han funnit denna siffra genom att studera gemenskaper kring stammar, byar osv. över tid och rum.

Jag tror att människan i grunden är dialogisk. Vi blir till i samtalet. Dels tror jag att vår medvetandeström är en dialog, det vill säga att det vi upplever och tänker sker i svar på intryck och tidigare erfarenheter gestaltade i våra tankeröster. Men jag tror också att vi blir till i mötet med andra. Det är inte bara hur den andre upplever oss och reagerar/svarar oss som skapar oss, det är också i gemenskapen, när ett ”vi” uppstår som vår identitet blir till och  förändras. Tillhörigheten till ett ”vi” är en av de djupaste markörerna för vår identitet. Ett ”vi” uppstår alltså i en gemenskap, det är också där kärleken blir till, därför tror jag att gemenskapen är helig.

Jag tror att gemenskap är en nödvändighet för att leva i Kristi efterföljelse, men i en imaginär gemenskap blir även efterföljelsen imaginär. Att de flesta frikyrkor är imaginära gemenskaper är uppenbart eftersom de inte är gemenskaper i ordets heliga bemärkelse, det är inte den helgade plats där människor möts på riktigt.