I väntan på nästa väckelse

”Det något är som inte stämmer, det är en sten i skon som hindrar världen från att vara så som den borde vara… om det bara kom någon med ett magiskt trollspö och viftade lite så skulle allt bli rätt, det skulle bli väckelse.”

Nuet upphävs i en ständig väntan på det där speciella ska hända, då, då blir det liv på riktigt. Jag har varit med i gemenskaper där jag accepterat saker som jag inte tyckt var bra bara för att jag tänkt att när väckelsen kommer så ordnar det sig. När Anden faller blir allt enligt mina ideal…

”Om vi bara bad mer, eller evangeliserade mer, eller bara gjorde mer av allt vad vi gör nu, och säkert närmare de ideal vi har så blir det kanske väckelse. Om vi är lite mer radikala, hänger oss lite mer då kanske…”

Jag skrev i början av månaden ett antal inlägg som var rätt så kritiska mot den kultur jag lever i, frikyrkokulturen, och då stämmer jag på många sätt in i en kör av röster som uttrycker besvikelse, uppgivenhet eller bara kritik mot den kulturen. Min tanke var att jag skulle komma fram till en positiv vändning snart… för jag hade inte tänkt mig att den här bloggen skulle fastna i det ett destruktivt kritiskt träsk. För det är så lätt att hamna där när väntan på väckelsen övergår i besvikelse.

Jag tror förvisso att kritiken är befogad och vi behöver sund och stark kritik, och kanske en irriterande Sokrates som ställer frågor som får oss att vakna ur vår väntans dvala. Jag tror att frikyrkan och dess kultur är i kris, men väntan på väckelse kanske inte kommer att lösa den. Jag har upplevt en för mig ny ström av tankar i mitt liv som jag hoppas ska leda till nya praktiker.

Jag hade tänkt att fortsätta serien i bloggen genom att skriva om vad det innebär att se männsikan, och drömma om en församling/gemenskap som inte bara lyssnar till Jesu undervisning, utan drabbas av skönheten i det han gör när han skiftar lagen från de ideologiska och dogmatiska ”sätten man handlar på” till att möta de människor han har inför sig.

Dagen då presidenten flydde

Den 14 januari 2011 tog en epok slut. Zin El_Abedin Ben Ali, Tunisiens andra president sen befrielsen från Framkrike 1956 har styrt landet med en järnhand i 23 år, men idag flydde han landet.

Den Tunisiska kontrollapparaten som sägs ha en polisman på varje 40 vuxna, varav två tredjedelar ska vara civilklädd, och den strikta kommunikationsgranskning blev som en tryckkokare som de senaste dagarna urartat i våldsamma protester. Ingen vet riktigt hur många som skjutits, de officiella siffrorna närmar sig kanske 50 nu, människorättsorganisationer uppger att det är fler.

Det är farligt när en strikt kontrollaparat faller sönder, om tryckkokares lock blåses bort kan det urarta till ett kaotiskt och laglöst tillstånd ingen blir glad av. Det är grupper som strövar runt i städerna nu och plundrar affärer och förstör. Men samtidigt har Tunisien en av de mest utbildade befolkningarna i Afrika, och den stora medelklassen vet en del om demokrati.

Rörelsen började med ett polisövergrepp på en ung arbetslös akademiker som försökte få in lite pengar på att sälja grönsaker. När han inte ens kunde det gick han i desperation ut på torget och satte eld på sig, idag kallas Mohammed Bousazizi martyr. Facebook och Twitter spred protesterna och patriotiska tillrop, och
snart ekade gatorna av ord som förtryckts i 23 år, ”ner med presidenten,” ”frihet och demokrati” eller till och med ”Yes we can!”

Nu har Ben Alis premiärminister Mohammed Ghannouchi tagit över men det är inte folket glada för, men de har lovat reformer och nyval inom sex månader. Än så länge finns det bara ett parti, men ingen vet vad som kan hända. Det är lite väl spännande!

BBC Sydsvenskan The Guardian Le Monde Al Jazeera SvD The Economist Dagen GP DN

Den institutionella församlingen

Igår skrev jag om den imaginära gemenskapen, ett steg vidare i den tanken är att tänka i termer av en institutionell församling. Institutionell teori är rätt spännande i ambitionen att analysera vilka social strukturer som avgör våra mer eller mindre medvetna beteenden. Det är även det främst en studie av organisationen av ”nationella gemenskaper” men det sätt i vilket gemenskapens kultur definierar en människa är helt klart överförbara till idéen av en församling. Jag är inget proffs i ämnet, men planerar att läsa in mig mer.

Att säga att en gemenskap är imaginär är egentligen att säga att det egentligen inte är en gemenskap, det är en pseudo-gemenskap, något annat… men vad? Att beskriva församlingen som en institution är att beskriva den som en kultur som bestämmer normer och värderingar, beteenden och tankebanor på ett nästan mekaniskt sätt för dem som är insitutionaliserade. Institutionen står också i motsättning till den människans själv-styre eftersom institutionen passiviserar henne.

Institutionen är på många sätt en representation av församlingen som är obiblisk även om den i många sociologiska analyser skulle vara en insitution hur man än vände och vred på det. I grunden är institutionen en idé av ett kollektiv som mekaniseras så att människan försvinner. Men att försöka leva församling i Kristi efterföljelse är något annat, och de metaforer som beskriver församlingen, som kroppen, eller de heligas gemenskap är något väldigt annorlunda.

Sammanhanget där jag främst upplever institutionaliseringen av församlingen är i anställningen och avlöningen av pastorer, och hur vi hanterar pengar eller kollekten. Även om vi kan tänka att församlingen är ett vi, ett kollektiv så är det närmare nationens vi till vilket vi betalar skatt. Det är en mekaniserad process och relationen mellan givande och vad som händer med pengarna blir mer och mer abstrakt.

Institutionaliseringen är i grunden det mänskliga tänkandets slut, det är en mekanisering av livet. Hannah Arendt menar att detta tänkandets slut är just vad som är ondska (jag ska skriva mer om det senare). Men jag tror att det är nödvändigt att vi försöker upphäva mekaniska automatiker i församlingen, och att vi kan ta ansvar som personer i församlingen.

När gemenskapen blir imaginär

Jag senaste dagarna har jag publicerat en liten serie om det som jag kallar ”frikyrkokulturen” det är nog främst en bearbetning från min sida, men nu tänkte jag komma till en tanke som jag tror är viktig för vad jag tänker mig att frikyrkan är idag, en imaginär gemenskap.

Problemet i det moderna samhället är  massifieringen (Hannah Arendts underbara analys). Kvantiteterna eller antalen har växt till proportioner som är helt ovöverskådliga, vi kan inte greppa dem. Benedikt Andersson skrev om nationer som ett exempel av det, och kallar dem imaginära gemenskaper. De flesta av jordens invånare definieras idag av en nationell tillhörighet, detta trotts att en nationell tillhörighet egentligen är en väldigt underlig företeelse… sett lite utifrån, den politik, den geografi, och de kulturella gränser som vi tror bestäms av nationella gränser är egentligen mycket lösa. Sverige och andra väst-nationer  är faktiskt rätt så speciellt i sin monokulturella norm och själva begreppet nation som föddes under kolonialismen är rätt så underligt. Men Andersson beskriver nationerna som imaginära gemenskaper och jag tänkte låna det till förståelsen av frikyrkan.

Dunbar med det spännande epitetet nevro-antropolog, presenterade en teori som fick hans namn, ”Dunbar’s number” om att vår hjärna bara kan hantera gemenskaper upp till en viss kvantitet, han brukar säga 150 plus minus 50. Han menar att han funnit denna siffra genom att studera gemenskaper kring stammar, byar osv. över tid och rum.

Jag tror att människan i grunden är dialogisk. Vi blir till i samtalet. Dels tror jag att vår medvetandeström är en dialog, det vill säga att det vi upplever och tänker sker i svar på intryck och tidigare erfarenheter gestaltade i våra tankeröster. Men jag tror också att vi blir till i mötet med andra. Det är inte bara hur den andre upplever oss och reagerar/svarar oss som skapar oss, det är också i gemenskapen, när ett ”vi” uppstår som vår identitet blir till och  förändras. Tillhörigheten till ett ”vi” är en av de djupaste markörerna för vår identitet. Ett ”vi” uppstår alltså i en gemenskap, det är också där kärleken blir till, därför tror jag att gemenskapen är helig.

Jag tror att gemenskap är en nödvändighet för att leva i Kristi efterföljelse, men i en imaginär gemenskap blir även efterföljelsen imaginär. Att de flesta frikyrkor är imaginära gemenskaper är uppenbart eftersom de inte är gemenskaper i ordets heliga bemärkelse, det är inte den helgade plats där människor möts på riktigt.

Småstadsbaptister

Jag har gått och bearbetat ”frikyrkokulturen” vidare och den radikalisering som Anders skrev om här om dagen och som jag skrev lite om här på bloggen, kanske för att jag läst vidare hos herr Swärd, eller främst kommentarerna på hans inlägg som ibland kan upplevas som ”parasitbloggande.” Det får mig att känna mig obehagligt till mods: när radikalism blir en värdering i sig, och själva innehållet – vad som är radikalt -  blir mindre viktigt, då kan vad som helst hemskt kan hända. Den tendensen kombinerat med ”kristna” partipolitiska ambitioner eller ideal ger mig dåliga vibbar.

Anders påpekar ofta att de största kulturskillnaderna i vårt samhälle är mellan den urbana och glesbygdsbefolkningen… men att det är en skillnad som ofta är osynlig. Jag övertygas gärna. Jag tror att det ligger väldigt mycket i det. Jag tror att städerna ofta upplevs som liberala och lösaktiga från landssorternas perspektiv, och glesbygden upplevs som konservativ och bakåtsträvande från städernas perspektiv.

När man talar om kristendom och politik kommer den kristna högern i USA, ”southern-baptists,” snabbt till tankarna. När jag berättade att jag kände mest sympati för baptismen som teologi för en professor i psykologi från Frankrike så var hans reaktion ”ja det är ju ni som styr världen.” På många sätt har han rätt, USA’s val – och bomber – avgörs ofta med tanke på den högljuda södern. Jag hade väldigt svårt att identifiera mig med det, det är en kristen kultur jag helst inte associeras med.

I Sverige kommer inte så mycket av den kristna politiken härifrån södern, min bild är att det främst kommer från smålands-, närke- och upplands-skogarna: jag undrar hur en fördelning mellan landsbyggd och storstad skulle se ut för KD’s röster, eller om de rösterna nu söker mer ”radikala alternativ.” Nu har vi ju inte några stora städer på riktigt i Sverige, vi har tre städer som inte är lika små som de andra, men det skulle vara intressant att se om det går att finna ett små-stadsbaptist-fenomen, högborgar för konservativ moral och högerpolitik.

Frikyrkans minoritetskomplex

Jag förvånas ofta över att jag tycker mig möta minoritetskomplex i så många människor. Det är ett underligt fenomen på många sätt tycker jag. Jag stötte på det i en annan blogg men där kallades det ”persecution complex” men innehöll ungefär samma dimensioner som jag tänkt mig… fast lite mer genomtänkt vad gäller makt-aspekter.

I frikyrkan kan man definitivt drabbas av det, det är en underlig föreställning av den egna gruppen i motsatts till en upplevd massa.  ”Alla är mot oss” och ”de förstår oss inte.” Jag slogs av det i mina egna tankegångar, och började ifrågasätta, och insåg att det var en väldigt ”vald” tolkning, det vill säga att det verkligen var en åsikt som sökte bekräftelser och förnekade allt som sa emot. Så fort nyheterna rapporterade något kritiskt ”vad var det jag sa,” och så fort de säger något positivt så är det ett brott från normen.

Minoritetskomplexet i frikyrkan blev ännu tydligare under ett samtal med ett par muslimska vänner, de uttryckte precis samma sak. Och det blev faktiskt komiskt. De sa: ”man skulle aldrig kunnat säga så som de säger om oss om de kristna utan att bli lynchad,” precis som många ”frikyrkliga” säger om ”muslimerna.”

Jag tror att det är en väldigt naturlig process att ”homogenisera” både den grupp man känner tillhörighet till och den grupp som man definierar sig i kontrast emot, det vill säga att man ser sig som lik alla i sin grupp och olik alla i den andra gruppen. Dessutom är det rätt så underliga processer som framställer någon som en representant eller en avvikande för grupperna.

Det tråkiga är att det är ett så  effektivt motgift mot mötet mellan människor: ett kategoriskt epitet blir lätt ett berg som skymmer människan bakom etiketten.

Trettondagens provocerande hyllning

Tänk er att Jesus kommer tillbaka idag. Tänk er att det som så många kristna längtar efter och ber om verkligen händer, men de som är bjudna att hylla honom först är en samling homosexuella New-Agare, och att de verkligen fattat vad Jesu budskap handlar om och vi alla andra missat poängen, stirrat oss blinda. Känner ni hur provocerande det skulle vara, inser ni hur provocerande det borde ha varit för judarna att det var tre österländska stjärntydare som kom till Messias?

I morse läste vi Matteus berättelse om de ”vise männen” och jag slogs av scenen där de dessa tre legendariska figurer kommer till makten centrum, hos Herodes, där den nya kungen förväntas vara, och så möter de alla präster och skriftlärda där. Har ni tänkt på att det var där de hängde, alla dem som ”längtade efter Gud.” De visste att Messias skulle komma till Betlehem, ändå ville de hellre vara hos Herodes och ”forska i skriften.”

GT förbjuder att Judarna ska tyda tecknen, och söka spå sin framtid ”som hedningarna gör,”  är det då inte fascinerande att det är just så Gud visar sin plan att sända Messias? När jag nu sökte stället jag vagt mindes om dessa förbud så hittade jag att förbudet och profetian om Messias kommer nästan i samma andetag:

5Mos18:14-15 ”Dessa folk som du skall driva undan lyssnar till teckentydare och spåmän, men dig har Herren, din Gud, inte tillåtit att göra så. 15Herren, din Gud, skall låta en profet lik mig träda fram hos dig ur dina bröders led. Honom skall ni lyssna till.”

För mig är det ett tecken på att Gud Rike verkligen är av en annan natur än de riken vi ser här på jorden. Hans sätt att tänka på, och hans makt bygger på så annorlunda principer än det vi ser i världen här. Jag tror att det vi behöver främst är en ödmjukhet för att vi har fel. Det är så lätt att ägna sig åt kategoriseringar av folk, och allt för länge har vi i frikyrkan trott att  kategorisera sig som kristen räcker… Men tro inte att vi bara kan säga: Vi är kristna det räcker. Jag säger er att Gud kan uppväcka kristna ur dessa stenar…

Detta skriver jag inte för att skapa  ”frälsnings-ångest” men jag tror att trettondagens egentliga budskap går förlorat i fina krubb-anordningar. Poängen är det finns en fara i religionen, man blir stolt när man tror att man har rätt, och hjärtat blir hårt. Då ser man inte människan framför sig längre, och Jesus går förbi, kanske till homosexuella eller New-Ageare – jag menar… har han förändrats?

Är det en kyrka för radikala?

Först läste jag Anders Gustavsson skarpa inlägg om radikalisering på utrikesbloggen på tidningen dagen. Han är alltid läsvärd, och denna gången tycker jag att han var väldigt skarp när han observerade att det sker en radikalisering i debatterna, och kompromisser upplevs som svek.

Sen läste jag Stefan Swärds blogg där han fortsätter att bearbeta sina år som EFK’s ordförande. Det blev en rätt så skarp kontrast i och med att han såg radikaliseringen som lösningen på den stiltje han upplevde drabbat samfundet.

Jag tror inte att det är en mer evangelisk radikalisering vi behöver i den mån det innebär att vi ”tar Guds ord mer på allvar,” skärper oss, slutar kompromissa och gör mer av allt det där som man borde göra. Jag har sällan upplevt att det gett något gott i det långa loppet.

Jag tror att Jesus var fruktansvärt radikal men på ett annat sätt, han såg människan. Han kunde se förbi att det inte var bra att vara prostituerad, eller lura pengar av folk, och möta blicken på människan inför sig.

De var fariséerna som var radikala på Jesu tid, de sa ungefär samma sak, ”vi måste ta Guds ord mer på allvar,” göra mer och göra bättre. Men de kände inte igen Jesus. Det gjorde däremot de som visste att de var syndare. Fariséerna var de starka människorna som kunde pressa sig själva mot lagen och ta radikala beslut, medan syndarna var de svaga som visste att de behövde nåden, att de inte kunde förtjäna kärleken genom att radikaliseras. Fariséerna såg inte människorna, de såg bara lagar och regler. (Jag har skrivit lite mer om det här och här).

Jag tror Stefan Swärd menar väl (jag tror fariséerna ofta menade väl också, med det menar jag inte nödvändigtvis att Swärd är ”fariséistisk”), men jag tycker att mitt resonemang illustrerades på ett rätt så obehagligt sätt när kommentarerna på Swärds blogg urartade i personangrepp på Pekka Mellergård, en man som jag har stort förtroende för. Många sågade honom för att han inte var radikal nog medan de erkände att de aldrig mött honom, och jag tror att sådana reaktioner är en naturlig följd av den radikalisering som många eftersträvar, då lagen får företräde framför människan.

Jag tror att det vi behöver är att följa Jesu exempel mer, och älska människan, och ja Anders, vi behöver kompromissa mer med resten.

En bra artikel om tro i Sydsvenskan!

Jag är chockad, faktiskt, jag sa upp min prenumeration på sydsvenskan efter ett par artiklar som var fruktansvärt dåliga, både om religion och ”utrikesnyheter.” Religiös analfabetism skulle jag vilja kalla det, när förståelsen om vad religion egentligen handlar om saknas. Men jag tycker att Per Wirtén skriver om avsaknaden av förståelse för ”de religiösa” på ett tankeväckande och balanserat sätt faktiskt bra!

http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article1345435/K-markta-normbrytare.html