”TCK” och den lilla döden

Varje gång jag har flyttat har en del av mig dött, hörde jag mig själv säga i ett samtal en gång. Det är fascinerande vad samtalet kan få fram för kunskaper, jag har ofta undervisat mig själv på det sättet… det är bara att erkänna att jag lär mig mest när jag pratar själv… eller att vi är så funtade att vi upptäcker oss själva i mötet med någon annan.

Just då, när jag hörde mig säga det där, pratade vi om ”TCK”-fenomenet: ”Third Culture Kid,” tredje kulturens barn. Det är ett begrepp som kommit ur någon slags akademisk/sociologisk bearbetning av situationen vissa av oss hamnar i när föräldrarna flyttar till ett annat land, och uppväxten sker med en kultur inom familjen i den privata sfären, och en annan kultur utanför i den offentliga sfären, – i samhället, och de möjliga privata sfärer som uppstår med vänner. Poängen är att den kultur TCK’aren tillhör inte enbart är en sammanblandning av de båda kulturerna utan det skapas en ny, en tredje kultur.

Men det är några andra aspekter som är vanliga i samband med ”TCK’are,” de har flyttat många gånger, ofta långt och mellan olika länder. Det är en rätt så speciell erfarenhet, att dras upp som en planta, med alla rötter, och planteras om i en annan jord. Efter ett par gånger är det lätt att vänja sig vid det, att inte låta sina rötter tränga ner i marken, för insikten är så djupt av att snart kommer jag ändå bara rotas upp, och ju djupare jag grävt desto mer ont kommer det att göra. Därför är frestelsen att låta vänskaperna bli ytliga.

Å andra sidan så har de ofta en djup liggande inställning att vänskapen är kort så det är lika bra att göra så mycket som möjligt av den så fort som möjligt – hoppa över kallpratet och kom till det viktiga. Därför brukar nog TCK’are upplevas rätt så positivt, de är duktiga på att ta kontakt snabbt, och har lärt sig att bli vän snabbt. De har ofta också lärt sig att det finns väldigt olika sätt att se världen på, väldigt olika sätt att vara på, och de har tvingats öva på att anpassa sig till andra – och det uppskattas ofta.

Låter det motsägelsefullt?Det är det kanske, men det är en upplevelse som är rätt stark för mig: Det går att bli nära och personlig vän snabbt, men det finns en inre mark som man behöver en vän med en gemensam historia för att beträda.

Ungefär som jag lärde känna den död jag upplevt i varje farväl först när jag hörde mig berätta om den för en vän så behöver vi vänner som förstår vad som ligger bakom orden för att lära känna våra inre marker. Den död jag upplevde var egentligen sorgen efter för många farväl och över en ensamhet. Ett av prisen var vidder av outforskad mark inom mig.

Job undervisar: Är vi advokater eller vittnen

Jag har skrivit lite om Jobs bok, och har svårt att inte komma tillbaka till den undervisningen, och hur mycket jag upplever att jag lärt mig av den. Jag kämpade länge med frågan om vad det var som skiljde Jobs klagan från vännernas klagan, det kändes ofta så lika… innan jag ”knäckte koden” och insåg vilken otrolig skillnad det är mellan dem. Då syntes också hur fruktansvärt skarpa de är mot varandra och hur de verkligen förolämpar varandra. Det är en het strid med många slag under bältet… och vore det inte för att det är så lätt att få på sig ”passiva bibelläsningsglasögon” skulle boken chocka oss.

Men som jag tolkar det så är huvudkillnaden mellan Job och hans vänner (och det som skiljer deras synd från Jobs rättfärdighet) hur de uppfattar sin roll. Vännerna förklarar ofta hur de vill försvara Gud, och det hela deras tal syftar till är att visa hur Job förtjänar sin straff, eftersom Gud är god, och inget ont drabbar de goda. Job däremot berättar bara om sin upplevelse. Dramat, som ofta använder sig av juridiska metaforer, målar en bild där  vännerna tar rollen som advokater, medan Job alltid förblir ett vittne, eller ett offer, och han ber om en advokat inför Gud – domaren.

Länge har jag trott att min roll som kristen var att framställa min tro som logisk eller attraktiv för utomstående, ungefär som Jobs vänner. Egentligen handlade det nog främst om att jag flydde från mitt tvivel, och projicerade mina argument på ”de andra” och försökte övertyga dem för att övertyga mig själv. I Jobs bok framställs den inställningen som en synd. Gud försvarar sig själv, och att ta hans roll är allvarligt högmod.

Det var en befrielse att inta vittnets roll istället. Då blir min uppgift att se. Att se Gud, i vardagen, i naturen, i människan som råkar i min väg. Istället för att tänka på ”systemnivå” och allt lidande i världen insåg jag att det tankesättet egentligen främst var en flykt från att se lidandet nära mig. Att vara vittne kallade mig att se den hemlösa utanför mitt Ica, och Gud i honom, istället för att tänka på knarkproblemen i samhället som egentligen främst var en ursäkt för att inte se den hemlöse inför mig.

Det är ett evangelium, ett glatt budskap: att vi främst är kallade att vandra vägen framför oss, se Jesus, och följa honom i den vandringen.

Evangeliet enligt Potter

Den senaste tiden har Harry Potter febern tagit över här hemma igen inför ”den första delen av den sista filmens” biopremiär. Det är rätt skönt att låta sig dras in i fantasyvärlden igen, och låta någon annan vara tankarnas författare. Jag gör rätt så mycket mekaniskt klassificeringsarbete nu så sagan gör att jag kan hålla ut längre i det tråkiga arbetet.

Macy Halford reflekterar över den delade kristna meningen i The New Yorker,och belyser en rad av böcker som getts ut av kristna författare. De finns både en uppsjö av dem som förfärar sig över hur ”evangeliet förvrids” och ”satanism övertar ungdomen,” och hur andra uppmanar till att använda Harry Potter för att sprida ett kristet budskap. På något sätt tycker jag att det komiskt hur kristna behöver ta ställning, t.o.m. Vatikanen försöker, men velar där de brukar vara snabba till dogmatiska uttalanden. På något sätt är det lite komiskt när Rowlings ”kommer ut” som kristen nu när böckerna är klara – hon ville inte att slutet på Harry Potter skulle avslöjas genom hennes tro på nytt liv genom död, offer och uppståndelse.

Jag tycker att den arketypen som ligger så djupt i oss tar ett utmärkt uttryck i Harry Potters berättelse.

Kritiken mot Harry Potter verkar koppla böckerna till lite vad som helst, att dödsätarnas renblodslära skulle ge böckerna en underliggande sionism är kanske den mest underliga, anspelningarna till andra världskrigets brott mot mänskligheten är tydliga, men menar man då att det faktiskt är rätt att tänka i termer av renblodighet?

”J.K. Rowling” eller Joanne Murray som hon egentligen heter höll ett fantastiskt tal som går att se på TED, och det är vackert hur hon betonar värdet av att misslyckas och att ha fantasi till världens antagligen formella intellektuella elit: avgångseleverna på Harvard. För mig gav det ett nytt, och faktiskt ett ännu vackrare bild av var Harry Potter fenomenet har sina rötter.

[DN][SvD][Expressen][UNT][GP][GP2][GP3]

Till minne av Dritan

Samhällssystemets strukturer blir sällan så smärtsamt närvarande som när jag fick beskedet om att Dritan hade mördats. Han och hans son på nu tre år och alla män i hans släkt har levt ett liv i flykt de senaste åren för att de råkade i blodsfejd. Han är pastor och grundare för en evangelisk församling i Shkodra, norra Albanien och var själv helt oskyldig till vad som hänt. Det var en farbror till honom som blev vansinnig på en man som betedde sig illa i hans affär och slog ihjäl honom. Gamla traditioner ger då familjen till den mördade ansvaret att ta hämnd… en blodsfejd har uppstått, vilket kan utrota hela släkter.

Jag träffade Dritan tre gånger, vid mina båda besök i Montenegro, och vid hans besök i Sverige. Han gav ett sympatiskt och disciplinerat intryck. Vi besökte också hans församling i Shkodra, och det var speciellt att möta dessa människor som blir föraktade för sin tillhörighet till en församling. han tog även då risken att besöka den för att visa oss, trots att han visste om riskerna. Jag minns att vi åkte i en bil där de tejpat upp kartong över fönstren, och vi satt i ett bagageutrymme utan sitsar: ”I have to go this way” sa han och rykte ursäktande på axlarna.

Vad jag förstod så blev Dritan trött på att leva undangömd efter ett par år, utan började ta sig ut till församlingen, och göra vissa utflykter, så en söndag var det en ung man av den andra släkten som väntade på honom vid församlingens samlingslokal med en pistol. Han var i 20 årsåldern och blev gripen på plats, och kommer antagligen att få minst 20 års fängelse.

Den struktur som släktfejderna är känns direkt djävulsk. Men jag känner också att vårt system har stråk av ondska, som kanske inte leder till en sådan brutal död som Dritan var med om, men den alienation jag upplever, i mötet med döden känns också ond. Den tanklöshet som vår kultur hyllar, i effektiviserandet av medlen utan att tänka på målen eg. vi fixar kommunikation, sjukvård, skola och livsuppehållande verksamheter, men att fundera på varför vi lever och meningen är något annat.

Jag tänkte skriva ett par inlägg nu om lidande om döden, främst för att bearbeta den alienation jag upplever från livet när döden försvinner ur bilden. Jag hoppas det inte blir för deprimerande, utan livgivande.

Job undervisar: vad är vi kallade att förstå

För några dagar sen skrev jag om Jobs bok… men kände mig inte riktigt tillfredsställd. Utan någon ambition att vara uttömmande är det några till frågor jag vill ta upp här. Har ni tänkt på att Gud aldrig förklarar varför Job får lida för Job själv? När vi läser berättelsen om Jobs får vi sitta med ”facit” i hand, vi vet varför Job får lida, men det vet han aldrig själv. Hans lidande förklaras i att Satan utmanar Gud. Utmaningen består i att Satan säger att människan bara älskar Gud för hans gåvor och Job får vara med och bevisa motsatsen – att Gud är värd att älskas även när han inte välsignar. Men ingen av människorna vet någonsin om det i boken. Job bevisar att Gud är värd att älska även när han inte välsignar, och tystar Satan – utan att veta om det.

Det står i kontrast till enkla förklaringar till varför Gud gör si eller så, eller varför det ena eller det andra händer som jag upplever att jag ägnat för mycket av mitt liv åt. Jag tror på att det är så mycket vi förlorar när vi inte förundras och ser mystiken i oss själva och i världen omkring oss. Det kanske är svårare att se mystiken i det förfärliga som sker, men lidandet hjälps sällan av förenklade förklaringar.

Jag ägnar för tillfället mitt liv åt djupa teoretiska studier, och jag trivs fruktansvärt bra. Det finns så många visa människor som sagt så mycket bra, och jag sörjer över att jag inser att vår svenska kultur är så extremt obildad. Det är något helt annat i till exempel Frankrike där man känner sig som en del av en tradition på ett annat sätt. De simpla förklaringar vi ofta accepterar i vårt ”MacDonalidiserade” vetenskapsland känner jag mig mer och mer främmande för. De djupare studierna jag ägnar mig åt hoppas jag ska öppna mina perspektiv inför frågorna i livet… snarare än att stänga dem genom postulerad förståelse.

Frågorna tror jag ger plats för mänskligt möte, för det är fascinerande vad färdiga svar hindrar oss att mötas.

Jag tror att vi behöver förnya vårt förhållande till komplexitet, och inspireras av Job till att vi inte behöver låsa in allt i vår förståelse. Här är ett TED klipp, som ger ett liknande perspektiv med inspiration från biologiska studier:

Själv bäste lärare…

Ett kort inlägg. Ibland är det pinsamt vad självcentrerad man kan vara… jag märker att både jag själv och andra omkring mig främst lyssnar på sig själv. Idag fick jag den stora äran att undervisa på SALT, och jag älskar det! Jag lär mig så mycket! Men jag har mycket pedagogik kvar att lära, jag har försökt röra mig från att prata så mycket själv, för jag vet ju att det är främst genom att prata själv man lär sig, och poängen är ju att studenternas lärande, men det är svårt att komma runt att prata mycket själv i en föreläsning.

Jesus i berättelsen om Job

Jobs bok är en av de viktigaste böckerna i bibeln för mig. Jag hade en period då jag inte kunde sluta läsa den, jag uppslukades av den fantastiska poesin, de fruktansvärda frågorna och kommentarerna, och den överväldigande Gudsbilden som porträtteras. Eftersom berättelsen kommit väldigt nära mitt hjärta kan jag reagera väldigt emotionellt när någon talar om boken på ett sätt som jag upplever som fel… och det händer ofta – det är en bok som är väldigt lätt att missförstå eftersom det är dialoger där motsatsen till budskapet skrivs ut flera gånger, och rätt och fel målas inte upp i en bipolär linje med en avgrund emellan, utan som väldigt nära varandra där en liten skillnad i hjärtat skiljer rent från orent och synd från helighet.

Sofia skrev ett inlägg ” om det aldrig ordnade sig för Job” på sin blogg ”fjärde vägen” som inte retar mig så mycket som de tolkningar av Job som kommer från ”andra hållet” och försöker förklara Jobs lidande med den ”mirakulösa utgången” eller rentav bygger teologi på citat av hans vänner – det retar mig så mycket för att jag upplever att det förminskar Gud. Sofias tolkning är inte heller ovanlig, eftersom stilen och språkbruket skiljer sig i slutet finns tanken att det är tillagt i efterhand lätt tillgänglig. Men Jobs bok har flera tydliga delar, det är en bok i flera genrer: inledningen är på ett sätt, sen kommer en liten mellan-del, därefter kommer en lång dialog… eller serie monologer, i poetiska former men som urartar, därefter kommer ett par ensamma tal bland annat av Gud även de i metaforiska poetiska termer, och det avslutas på ett sätt som liknar inledningen… vilket skulle tala för att slutet faktiskt är autentiskt.

Jobs bok tar upp lidandets plats i relation till tron, och till en god Gud, och jag älskar hur boken vägrar att ge enkla svar på dessa stora frågor. Det är en berättelse som lyfter de teoretiska resonemangen i ”teodicéproblemet” till ett mänskligt plan. Jag upplever att berättelsen har gett mig nya perspektiv på min relation till Jesus och hans lidande. Job beskrivs som den som straffas oskyldigt, som Jesus, han tystar Satans anklagelser, men det som berör mig mest är den mänsklighet Job visar, både inför lidandet och inför längtan efter Gud, en mänsklighet jag känner igen i Jesus.

Att läsa Job och utelämna ”upprättelsen” i slutet är för mig ungefär som om vi försökte förstå Jesus undervisning utan uppståndelsen. Jobs bok förhärligar inte lidandet, det är ingen ”askhögsromantik” där vi uppmuntras till att älta emotionellt mörka stråk i oss, och vännerna straffas för att de försökte uppmuntra Job, utan för att de förenklade synen på lidandet… och de försökte försvara Gud genom att ta ställning för saker de inte kunde ha någon aning om, istället för att vittna om vad de sett. Men jag tror att jag ska göra lite vidare utvecklingar om det i senare inlägg… det finns mycket att lära ur Jobs bok.

Människan som objekt för kampanj

En ambition bakom denna blogg är ett reflekterande över människosynen som vi bär på, ofta rätt så omedvetet och som präglar våra kulturer… och det är något som jag ofta reagerar på i frikyrkokulturen. Jag kom i kontakt med en förslag för en kampanj i församlingen som jag reagerade rätt så starkt på, som illustrerar den människosyn jag reagerar på, och jag skrev ett svar. Förslaget löd som följande: (jag har anonymiserat det):

Initiering av en samtalskampanj.
Baserat på mina erfarenheter i valledningen, föreslår jag att vi initierar en samtalskampanj som startar i mars och sedan går under ett år framåt. Följande är fakta:

50 personer var relativt aktiva i valet. Under tre månader lyckades de ha samtal med 33 000 personer. Då räknas inte de som direkt stängde dörren eller som inte ville ta emot ett flygblad och en karamell/kundvagnspollett. I kampanjen för församlingen arbetar vi förslagsvis i perioder om två timmar. Varje församlingsmedlem förbinder sig till två stycken tvåtimmarspass per månad.

Personer går två och två. I praktiken innebär detta att varje person har 60 samtal per månad. Under tio månader ger det 600 samtal per person. 100 aktiva församlingsmedlemmar i detta ger 60 000 samtal. Med en avslutsfrekvens på 0,25 ger det en ny medlem per 400 samtal. Totalt 150 nya medlemmar. Därutöver sprids en kunskap om församlingen och det vi står för. Därutöver skapas en stark vi-känsla i församlingen. 150 personer som minimum vardera betalar 200 kronor i månaden i medlemsavgift, ger 360 000 kronor i ökade årsintäkter.

Mitt spontana svar:

Jag ställer mig djupt kritisk till förslaget, (främst  motivet och formuleringen, även om jag instämmer i formen.)

Jag tror på samtal, och vill gärna att vi uppmuntrar till mycket samtal,  och vi behöver peppa varandra till att ta det uppdraget att möta  människor på allvar, men att bedriva en sådan kampanj reducerar  människorna till de siffror och objekt (för kampanjen). Det sätt att  tänka speglar världens sätt att tänka på människor och tillväxt, det är  en del av vår kultur jag tror vi måste göra upp med. Den masskultur vi  lever i bemöter oss inte som människor utan nummer för att uppnå ett  kvantitativt mål, jag tror att Jesus visade på ett helt annat sätt att  möta människan. Ett möte får aldrig vara ett medel för ett bakomliggande  syfte, en människa får aldrig bli en väg till att nå ett annat mål, det  är djupt kränkande.

Även om jag instämmer i tanken att vi ska uppmuntra till samtal så  tycker jag illa om de formuleringarna och det sättet att presentera  ”kampanjen” på. Ännu mer när det bakomliggande målet formuleras  ekonomiskt som i slutet, då säger jag inte bara att jag ”inte är med,”  utan att ”jag är emot.”

Josef

Är det någon som reagerar på ett annat sätt?

Den kristne och arbetet

NOD senaste skrift om arbete var något konfunderande. Även om det precis som Jonas skriver är välformulerat och något överslätat så  gav det en tvetydig bild av denna arbetslinje som vår nation verkar upptas i.

I dessa frågor inser jag hur djupt influerad jag är av Hannah Arendt. Hon gör en uppdelning av människans ”görande” i tre klasser, arbete, tillverkning och handling. Arbete är den mest grundläggande formen av aktivitet, det är förlängningen av kroppens organiska utbyte med naturen för sin fortsatta överlevnad, det är produktionen av konsumtionsprodukter (ursprungligen föda), det är det nödvändiga onda som vi har från förbannelsen i syndafallet. Arbetets syfte är produktion för konsumtion för överlevnad.

Tillverkandet är människans våld mot naturen som skapar ”världen.” Det är ett görande som tar eller bryter material från naturen för att skapa av verktyg och miljöer enligt våra syften – t.ex göra den till en bekvämare och mer praktisk plats för vårt liv. Tillverkandets syfte är i grunden färgat av ett mål-medel tänkande, att göra något för att nå ett mål. Arbetet är mer primitivt än tillverkandet, det är så att säga den lägsta formen av aktivitet, den som hörde slavarna till i det gamla grekiska samhället. Tillverkningen var hantverkarnas gärning.

Men handlingen var den högsta formen av ”görande” det hörde till de fria männen i den grekiska världen, och syftade till odödlighet genom att bli ihågkommen av kommande generationer. Handlingen hände i den mellanmänskliga sfären, det är den som definierar det ”politiska” och består främst i meningsskapande, antingen genom ord, språk men ett språk som är djupt förknippat med görandet.

Problemet i vårt moderna mass-samhälle som uppstått sen den industriella revolutionen är att allt vårt görande blivit arbete och konsumtion. Vi skriver, talar och bedriver politik som ”arbete” för att överleva, och vi konsumtionen inte bara föda, utan det som tidigare var tillverkande, skor, lägenheter osv. Vi brukar knappt längre vi förbrukar. Böcker, tankar, ja kanske tom utbildning är saker som vi konsumerar snarare än de själ-formande handlingarna som var de fria männens sysselsättning i grekernas samhälle enligt Arendt.

I väldigt sammanfattade drag är det så Arendt sammanfattar vårt samhälles sjukdom. Jag tycker att det ger ett nytt ljus över vår relation till ”systemet” denna ”världen” som kristna, och det lidande och de orättvisor som hör till det. Det står att vi ska leva i världen men inte av den, det står att vi inte ska älska den… men vad betyder det för ”den kristnes” relation till arbetet?

Odödligheten och evigheten som kristendomen presenterar den är två helt olika saker. Arendt presenterar det kristna tänkandet som i grunden i en världsfrånvändhet, eftersom vi har siktet ställt på ett efterliv snarare än en inomvärldslig ihågkommelse. Det tycker jag borde ge NOD lite mer pondus till samhällskritik, dels att genomskåda den rådande politiska diskursen om ”arbete/jobben” som den magiska lösningen på alla problem, från integration till sociala och psykosomatiska sjukdomar. Det jag skulle vilja ha sett var några skapare ord om är hur djupt vi låter oss bindas till denna världen när våra liv och vår identitet kopplas till arbetet. Jag tror att vi bland annat bör vara mycket noga med att inte låta arbetet och denna världen bli det som definierar/identifierar oss.

Hyllad brustenhet

I somras blev jag bjuden på en konsert, det var Leonard Cohen som kom till Malmö, och sen dess bearbetar jag känslan av 12000 människor som hänförs av hans brustenhet.

”Ring the bells that still can ring
Forget your perfect offering
There is a crack in everything
That’s how the light gets in.”

Sjunger Leonard Cohen i ”Anthem” som är en av hans sånger som berört mig mest. Det är så speciellt när det är en scen, vilket är ett sätt att skapa en offentlig sfär, och på scenen, i denna offentliga sfär framställs en nakenhet, en mänsklighet som är så djupt berörande. Då insåg jag vad jag var van vid att se upphöjas på scen, främst föreställningar, alltså masker av lycka, ungdom och materiell välgång, och kontrasten till Leonards ödmjuka och så mjuka framställning var avklädande. Det sätt som den offentliga sfären upphöjde djupt personliga värden var inspirerande, jag tänkte på min frustration över vad offentligheten i gudstjänsterna jag är van vid i frikyrkan, och längtade efter att vi skulle lära oss av Cohen.

Jag upplever ofta att han talar rakt till det som jag kallar ”mitt religiösa kött” det är alltså de delar av mig som delar den kristna religiösa kulturen skiljt från det hjärta det egentligen handlar om.

”Now I’ve heard there was a secret chord
That David played, and it pleased the Lord
But you don’t really care for music, do you?

(…) And even though
It all went wrong
I’ll stand before the Lord of Song
With nothing on my tongue but Hallelujah”

Sjunger han i Hallelujah en av de sånger som blivit mest populära, och jag hör hur det skulle kunna vara i ett samtal med en religiös kristen typ (som varit jag själv). I situationen ser jag att Leonard kommit i kontakt med sin svaghet, sina brister – med sig själv – och där uppfyller han livet lagen handlar om, medan den religiösa typen han samtalar med stirrar sig blind på budordet och missar poängen: mötet med sig själv, med medmänniskan – det som är livet.